Som sagt, så har jag ledigt från mitt arbete och nu återstår två månader, januari och februari. Denna tid vill jag använda på bästa sätt. Nu är allt bakom oss med försäljning av Trillabakka Gård, nästan i alla fall. Tyvärr så blev det inte som det var planerat och gården blir till salu igen, det påverkar oss eftersom platsen är viktig för oss. Vi försöker att hjälpa till så att gården får ny ägare som tar väl hand om den. Själv smög jag omkring i mockasiner, för att inte störa huset för mycket. Det talar för sig själv och det enkla är det vackra (för mig). Flummigt? Säkerligen. Men inte för mig. 
 
Vill passa på att tacka min goda kamrater som protesterade mot bloggens vintervila. Det blev nämligen så att en extern läsare blev intresserad av mitt inlägg  "Ärliga material", vi fick kontakt och förhoppningsvis kommer de på visningen i januari månad, av Trillabakka. Kanske var det precis meningen? Vem vet? Märkligt. 
 
Nog om det - nu ser jag framåt och vill ta tillvara mina sista månader av ledighet. Jag undersöker nu olika möjligheter.
 
När jag blev förälskad i Toscana - då tänkte jag också häst - att vi kanske skulle ta med våra hästar till Fattoria Voltrona. Nu blir det inte så och nya dörrar öppnar sig. Södra Frankrike har alltid intresserat mig. Mycket lättare egentligen eftersom jag läste franska på "Fria Universitetet" under åren i Bryssel. 
 
 
 
Anders och jag spenderade i unga år mycket tid i Frankrike, vi var väldigt förtjusta. Som ni vet gifte vi oss också där, i Paris. Vi hyrde olika typer av boende via Gîtes de France, där vi var medlemmar. Första gången var vi där med sonen Axel, bara åtta månader gammal, 33 år sedan (!). Därefter följde flera resor och somrar i Frankrike. Vid en av de senare resorna bodde vi på ett mindre "slott" och faktiskt grannar med Aga Khan och hans gård i Normandie. Detta var väldigt billiga semestrar faktiskt, på den tiden var den svenska kronan stark och priserna för att hyra var rimliga. 
 
 
Vi var där med ett hästtokigt sällskap och många flickor som var intresserade av hästar och tog därför bilen för att se vart alla kilometerlånga välmålade staket skulle leda oss. Staket är synonymt med hästar, för oss. När vi så kom till den höga järngrinden dök omedelbart en bil med vakt upp, förstås. Det visade sig vara Aga Khans berömda hästar som bodde på gården. Helt sjukt. 
 
Ett par gånger i veckan flög en helikopter över vår trädgård - det var Aga Khan som flög till Paris för att handla, förstås.  
 
Under åren i Frankrike hyrde vi, tillsammans med Anders mor, far och bror, ett torn, med ett rum på varje plan. Ett annat år bodde vi hos en Calvadosbonde, i hans ombyggda grisahus. Något år hos en borgmästare, i deras ombyggda ekonomibyggnad, det fanns hästar på gården som Lennie fick prova. Där fanns också en morgontidig tupp - som Anders kusin Helena ville bringa om livet, varje morgon. Ganska kul, hon har ett häftigt humör. Dagen för avresan skojade borgmästaren med oss och visade upp en död tupp och menade att det var den tuppen som Helena jagade varje morgon. Mmmmm. 
 
Det finns så många historier från våra resor till Frankrike och så klart har livet nu bleknat avservärt. 
 
Vi delade upplevelserna i Frankrike med Lennie & Benita, Magnus & Helena, Claes & Birgitta och Mats & Lotta. 
 
En familj med släktband (Gustafsson), en familj (Lindahl) som vi lärt känna under våra år i Bryssel, en familj (Timour) från Anders unga år i Småland, nyare vänner (Hansson) från Montessoriskolan i Dalby. Alla var viktiga och goda vänner till oss. 
 
Därför funderar jag nu på om jag tar tåget till södra Frankrike (Montpellier) via Paris och innan dess via Bryssel, för att hälsa på i våra gamla kvarter i Waterloo. Resan gör jag på egen hand, det behöver jag. Ida Fia tar hand om hundarna och backar upp mormor. 
 
Mormor har nu ytterligare försämrats och allt blir mörkare för oss. Hon kan nu också bli lite mer aggressiv berättar personalen. Det har hon inte varit tidigare. På juldagen fick vi inte besöka henne eftersom avdelningen fått vinterkräksjukan. Nu är hon oftare i sin egen värld och avståndet växer mellan oss. Det vi kan göra är att fortsätta omsorgen och ställa upp med det vi kan. Så får det bli.
 
Därför kan jag nog resa iväg utan att det blir besvärligt. Det spelar ingen roll längre, bara på dessa sista fyra fem månader har försämringen gått väldigt snabbt. Det var tur att vi reste hem. 
 
Jag kan köpa ett s k tågluffarkort - men resan är jag tveksam till. Många byten, långa restider. Jag är frestad att köra ner istället. Eller har ni bra tips på resa med tåg till södra Frankrike - med stopp i Bryssel och Paris (kanske). Har ni erfarenhet av att åka tåg i Europa? Jag har bara rest en gång med tåg - till Toscana - med familjen - och det gick mycket bra. Nog bara ett byte på den tiden. Nu ser det annorlunda ut tycker jag (?). Jag blir glad för er hjälp och goda tips. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

1 kommentarer

Karin Göransson

05 Jan 2020 20:38

Helene, jag brukar använda Tågbokningen, 0771-757570, när jag åker tåg i Europa.

Kommentera

Publiceras ej