JAG HOPPAS ATT SOLROSORNA VÄNTAR

Om mindre än en vecka kör vi mot Pisa och La Ca Solare där vi skall bo. Jag hoppas att solrosorna väntar på oss - mina absoluta favoritblomma. Den står så stolt i sina fält och vänder sig efter solen. När vi bodde i Waterloo (Belgien) hade vi ett solrosfält utanför huset där vi bodde. Det var nog där det började. När jag gick med Axel till hans skola, med Ida Fia i barnvagnen, då gick vi förbi solrosfälten. En bra start på morgonen. Anders och jag var glada för åren i Waterloo/Bryssel och vi hade gärna flyttat vidare i Europa om möjligheterna skulle finnas. Ledsen för att han inte är här nu och kan följa med. Men allt blir inte som man önskar sig. På ett eller annat sätt är han med mig på resan, det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Mannen som jag växte upp med, som lärde mig så mycket om arkitektur, rumslighet, platsen och livet. Det hade jag inte alls tänkt på innan vi träffades. Jag träffade honom på Arkitektskolan hösten 1979 - det var väldigt länge sedan. Jag hoppas att mina barn också träffar sin livskamrat, den person som känner dig bäst och som du kan vara dig själv med. Den person som ger dig utrymme och bibehållen integritet trots ett nära och intensivt liv tillsammans. 
 
 
Vi arbetar nu med det sista härhemma och Ariane och Lionel fick igår lite praktisk information för sitt boende här för sju månader. Utanför fönstret åskar och regnar det - men strax bryter solen igenom. 
På med arbetarbyxorna och ut i stallet för att finjustera det sista.