Som ringar på vattnet . . . 

Det är inte bara ett nytt boende vi fick skaffa oss nu när vi kom hem så mycket tidigare. Vi har ju också fina förstaklasshingsten Krummi som skulle stanna hos Sabina Svärd till mars månad 2020.  Sabina har ganska mycket på sin agenda och eftersom vi nu är hemma igen blev vi överens om att ta vid och i går hämtade vi honom. Sabina har gjort ett bra arbete under dessa månader och satt igång honom efter en lång vila. 

 

 

Hästarna kom in i vårt liv för 25 år sedan och den första på gården Ola Hans var lilla Hedvig, som vi fick av Anders vilda kusin Helena från Småländska skogarna. Helena kunde inte begripa att man kan ha en gård utan djur och lilla ponnyn Hedvig fick bli den första. Sedan fick hon sällskap av lilla Diana, eftersom en häst förstås inte får gå ensam. Sedan blev det en slags ketchupeffekt; fler hästar, får, höns, katter och hundar. Ola Hans Gård blev en levande gård. Anders och jag fick lära oss allt om hönshållning, fåravel, hästhållning och fick fullt upp. Vi kom liksom från stan och fick verkligen lära oss allt från grunden. Parallellt med detta arbetade vi på annan ort, försökte ta hand om och uppfostra tre goa ungar och renovera gården med tillhörande skånsk allmogeträdgård. Ni hör själv (?) - en hel del att pysslar med. 

Islandshästen fick jag första gången kontakt med på en arbetsresa till Island - och jag blev förlorad. 

Hemma på gården utanför Lund, hade vi nu ponnyhästar, Diana och Lilla My. Döttrarna fem och två år gamla fick gå den hårda skolan på våra små hästar, 85 och 105 cm i mankhöjd. 

 

 

Sonen Axel hade som tradition att rida till påsk, då gärna i full galopp, alltid i full galopp. När Axel var fyra år då red han på ridskola utanför Dalby, han red en liten ponny som hette Charlie. En busig häst som älskade att galoppera och hoppa - till Axels stora förtjusning, det var nog där det började, glädjen i att galoppera. 

Det blev balansövningar och hoppträning över buxbomshäckarna i vår fina allmogeträdgård. Båda döttrarna blev skickliga ryttare och lärde sig allt på dessa små envisa hästar. Själv fick jag cykla eftersom jag inte hade någon egen häst de första åren. Efter min resa till Island blev det ändring  och jag köpte min första islandshäst, Mósi, musblack, en lugn och bra läromästare. Bara någon månad senare kom Huld frá Horni, en bestämd fyrgångare, ett sto med mycket vilja. Under åren har vi sedan haft islandshästarna Skólli, Hrekkur, Esja, Sjodur, Hrappur, Djarfur, Cesar, Audna och Krummi.

Hästarna har lärt oss allt gott vi kan, om det råder ingen tvekan. Man blir ansvarsfull, arbetssam och flitig, analytisk och reflekterande och förstås empatisk. När vi för några år sedan bestämde oss för att avrunda vår hästverksamhet hittade vi de perfekta hemmen för Djarfur, Sjodur, Cesar, Audna och nu senast, sommaren 2019, också för Hrappur. Esja är pensionerad och lever livets glada dagar på Öland.

Nu får vi se vad vi tänker för Krummi. Han är en god läromästare som kan allt, och kanske skulle jag, om jag kan bli lite nättare (läs rörligare), börja rida honom? Förr i tiden, när vi bodde på Ola Hans Gård, då red jag i perioder sex dagar i veckan. Tillsammans med döttrarna kunde vi rida in till Lund, stanna på Coop Östra Torn, köpa glass, och rida tillbaka. Långa ritter till Torna Hällestad gjorde vi också, det kunde ta flera timmar. Våra hästar, och vi också, var smala och snygga på den tiden. Ack ja.

Nu har jag suttit alldeles för mycket och är hela tiden i vägen för mig själv. Det nya livet utan egen gård och för mycket arbete hoppas jag erbjuder möjligheter för motion och ett mer hälsosamt liv. Man behöver ta sig den tiden. Jag har ett år kvar från mars 2020 till 2021 att arbeta och sedan vill jag köra skarpt läge för pension när jag fyllt 62 år den 20 mars 2021. 

 

 

  

Kommentera

Publiceras ej