Dagarna går och strax åker vi tillbaka till Knäbäckshusen, för att bo där de sista två veckorna innan vi då äntligen flyttar in i ett eget hus. Då har vi bott i kappsäck i tre månader (en månad i Toscana och två månader i Sverige) och försökt att få en vardag att fungera. Ida Fia jobbar sedan första veckan i september och jag ägnar min tid åt att ordna för min mor, att skriva och planerar inför flytten. 
 
Jag hade nog mina misstankar om hur jag skulle fungera utan ett "eget" boende, utan att ha en plats att planera och jobba med. Omställningen är stor. Jag tänker ofta på de som inte har en egen plats, en trygghet att komma till, inte ens en egen säng. Då kan jag få dåligt samvete för mina egna önskemål för livet - med vilken rätt? Stora komplicerade frågor. 
 
Anders och jag köpte vårt första hus när jag var 21 år (1980) och han var 24 år. 
Det var en gammal kyrkoskola alldeles intill kyrkan i Holmby kyrkby. Sedan dess, i snart 40 år, har jag varit intresserad av allt som avser boendet, gestaltning, inredning, trädgård och logistik. Frågor som alltid intresserat mig förstås stimulerade av min livskamrat. Utan ett eget hem finns inte längre dessa frågor att ställa sig - det blir tomt och tiden får fyllas med annat innehåll. Nu lämnar jag Trillabakka Gård eftersom jag ej längre kan fylla den platsen, och det är helt rätt. Man skall akta sig för att hålla fast i materiella ting och platser som kan hindra dig i din utveckling. Bekvämt är det förstås, att slippa tömma förrådet och "städa ut" i livet och det är upp till var och en förstås. Jag är den andra sorten, den som inte är bekväm och tar ansvar för mitt liv fullt ut. 
 
Nu delar jag Skårebacken med dottern Ida Fia och vi båda är intresserade av byggnadsvård, boende, inredning och trädgård. Skall bli spännande. Huset är byggt i slutet av 30-talet och ganska så genuint med mycket som är räddat tack och lov.  Vi får se hur länge vi bor där, nog inte så länge eftersom det är tänkt att vi går olika vägar så småningom. Huset ger oss just nu en frihet att resa och göra annat och vi kan vara på plats för min mor Hjördis. 
 
 
 
Dagarna går vidare på Gotland och nu scannar vi den fina staden Visby. Visby och min favorit San Gimignano har båda en stadsmur och sina torn. Visby har totalt 21 torn och San Gimignano har 14 torn. Karaktären är helt annorlunda innanför stadsmurarna. Visby har sina små fina bostadshus, kyrkor och parker medan San Gimignano (som också är mycket mindre) har lägenhetshus och en tätare bebyggelse. Båda är stolta och raka i ryggen.
 
 
 
Det finns också ung arkitektur i Visby - t ex biblioteket som vår (Arkitektskolans) f d skolchef Christer Malmström tillsammans med Anders Grape står bakom. Staden är trevlig och det finns en akademisk känsla med unga studenter eftersom Campus Gotland/Uppsala universitet har utbildningar här. Trevliga affärer och matställen, för säsongen har många lagt sig till ro, det kan vi förstå. Sommarsäsongen i Visby är intensiv har jag förstått - så det är med all rätta invånarna i Visby har taggat ner. 
 
Idag var vädret bättre och jag visade Ida Fia ett intressant ungt hus som med spänning är byggt mellan två äldre byggnader. Jag minns att när vi var här ett antal år sedan då tittade jag på just detta hus - i sällskap med två duktiga och kompetenta arkitekter - Anders och Anders. Idag tog jag bilder på huset och kom ihåg våra diskussioner här på gatan, utanför huset. En spänning mellan olika material och gestaltning tycker jag att det finns. Men jag kan också förstå om det har uppstått livliga diskussioner kring huset och hur man har löst uppgiften. 
 
 
Våra hundar älskar stadspromenaderna - de är ju lantisar och har alltid bott på landet. På Trillabakka Gård har inte besöken stått som spön i backen precis och under dessa tre månader har de alla tre (Isak, Siri och Signe) fått värsta sociala kompetensen. Särskild begåvad är lilla Siri som drar till sig all uppmärksamhet. Människor kan helt inte gå förbi henne utan att bli charmade av hennes glada tillrop. Alla tre hundarna är snälla och trevliga - och vi har haft härliga månader tillsammans. Isak, 100 år, ser bara med ett öga och är nästan döv - men ack så duktig på våra promenader - jag förstår verkligen inte hur han klarar dem. Jag gör allt vad jag kan för att hjälpa honom. Nu sover alla tre i soffan, i huset vi har hyrt dessa tio dagar.  Bilderna är Ida Fias eller Helenes (undantag lånad bild på Biblioteket). 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej