Det är inte mycket jag vet om min mor och far. 
 
När yngsta dottern och jag gjorde mormor Hjördis sällskap till hennes första hjärnröntgen vid Universitetssjukhuset i Lund då gjorde jag min första reflektion, det var många år sedan. Röntgen gjordes i samband med den minnesutredning som skulle ligga till grund för diagnos och något år senare också för en plats på demensavdelningen i Värpinge. 
 
Hjördis berättade för oss att hon arbetat på samma sjukhus och stött på en förtvivlad man i korridoren, de hade förlorat sitt barn. Han satte sina trätofflor vid fönstret och hoppade. Berättelsen kan jag fortfarande inte glömma och Hjördis har upprepat den vid flera tillfällen - men det var nu ett tag sedan, hon har ju blivit sämre och berättelsen har tonat bort. 
 
Några månader efter besöket på sjukhuset behövde vi ett personbevis till Hjördis och jag skickade efter ett från Skatteverket. I personbeviset fanns uppgifter på en äldre son, Stig Lennart, som dog i kort efter födseln och döptes på sjukhuset. Vår mor Hjördis var en ung flicka när detta hände, hon hade nog fyllt 16 år. Vår far Stig var fem år äldre och 21 år gammal. 
 
 
Berättelsen vi fick höra på sjukhuset handlade nog egentligen om vår egen far Stig. Han var en känslig man och jag förstår att förtvivlan var stor vid förlusten av sitt första barn. Hjördis har på något sätt skrivit om händelsen - säkert för att skydda sig själv. Tänk en så ung kvinna, förlovad vid 16 år med min far och gift när hon blev 18 år. Min storebror föddes några år senare och jag fem år efter honom. 
 
Jag kan inte minnas att jag har hört något berättas om detta av min mor eller far, kanske minns jag svagt att någon annan berättat (?) - men jag är osäker. Stig Lennart är ett fint namn. Han skulle varit min äldste storebror. Jag undrar hur han skulle ha varit, vilken person, skulle han varit en god förebild för mig? Många frågor utan svar. 
 
Berättelsen kom när Hjördis gick ett steg in i sin demenssjukdom - kanske gjorde sjukdomen att hon kunde öppna den dörren, lite på glänt. Hon gjorde det inte så länge hon var frisk - det gjorde för ont. I sjukdomstillståndet skrev hon om händelsen till att gälla en annan ung man som hon mötte i korridoren. Det handlade då inte längre om min mor och fars olycka - utan händelsen skrevs om.  
 
Till kamrater och vänner som har sina föräldrar i livet - passa på att fråga och var intresserad. Jag tror att man kan lära känna sig själv bättre om man vet mer om sina föräldrar. En ökad förståelse som kan förklara det man inte riktigt förstår. 
 
 
Nu var detta en sorglig historia - men förstås så finns det värme, glädje och kärlek också. Bilden ovan visar min första bil, en Fiat 126. Eftersom min mor inte hade körkort fick jag ofta ta henne med mig på utfärder, bilden visar en av dessa.
 
Denna fredag, när jag sitter på biblioteket i Ystad - kom detta till mig. Så går det till när jag skriver, jag sätter mig vid datorn och sedan skriver jag helt enkelt. Det är sällan jag backar och skriver om. 
 
Vi har fem veckor kvar tills vi flyttar in i egna huset, hoppsan vad det skall bli spännande. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej