"Kommer du inte att sakna Trillabakka?" Den frågan fick jag idag och först hade jag inget direkt svar. Faktiskt så kan jag inte riktigt ännu förstå att gården är såld och att vi inte flyttar tillbaka. Jag vet att jag är glad för den unge man som köpt gården - som har drömmar och planer - precis som jag hade när jag för 11 år sedan flyttade dit. Många tycker att jag är galen som lämnar - men det är också nödvändigt. Det är mycket att sköta och jag får inte tid över till annat än att arbeta och sköta gården. Jag har inte ens hunnit att rida de fina hästar vi under årens lopp har haft. 
 
 
När man har en gård med hästar - då är det en livsstil man väljer och man bör vara några stycken som kan backa upp varandra för att inte bli för låst. Detta har jag skrivit på och tagit ansvar för i många år. Vår första gård, Ola Hans Gård, där barnen växte upp, var ett första steg mot denna livsstil. Efter våra år i Bryssel längtade vi efter en gård att renovera och utveckla. När jag sedan köpte en egen gård vid Övedskloster stod jag ensam i de val som skulle göras. 
 
 
Nu är det tvunget att gå vidare och bryta mönster - och förstås så kommer jag att sakna den energi som finns på Trillabakka. Jag hade hoppats på att finna det nya i Toscana eller kanske södra Frankrike - men nu får jag avvakta något. 
 
Nu längtar jag till nya huset i Sövestad, Skårebacken. En utmaning eftersom huset är nästan 200 år yngre och på en helt annan plats än Trillabakka Gård. Plötsligt skall jag bli stadsbo, jag som har bott på landet sedan jag var 20 år. Jag som egentligen bara vill vara ensam och slippa umgås. 
 
Det var nödvändigt att köpa ett hus som är motsatsen till Trillabakka - annars skulle jag varje dag och timme jämföra. Ett sådant liv kan man ju inte ha. Istället blir det nya byggnadstekniska resonemang vid planeringen av projekt. Detta huset äger jag dessutom bara till hälften och måste kompromissa och samråda med dottern Ida Fia, som ju äger andra halvan. 
 
Högt i tak och stora fönster - som tillåter solen och ljuset att spela fritt. I en skånelänga som är 22 meter lång och lägre till tak - där måste solen och ljuset underlåta sig den regi som byggnaden ger,  genom lite trängre rum och långa korridorer - kanske vackrare? Jag får se. I mångas öron låter detta galet - så är det säkert. Jag ser mycket filosofiskt på det här med boendet. Jag känner in energi och frågar mig vad jag kan få tillbaka av platsen. Med åren blir jag än mer kräsen märker jag. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej