Under mina sex månaders ledighet från arbetet tappade jag nästan tolv kilo och det är välgörande för min hälsa, det är ett som är säkert. Mitt mål nu är att bli av med ytterligare tio kilo och då hamnar jag på "rätt" sida, det vill säga från svår övervikt (fetma) till normal vikt. Enligt BMI (Body Mass Index), ett mätverktyg som man kan använda sig av om man vill, visar det sig att min normalvikt borde ligga på som högst 70 kg för att min kropp skall må bra. Jag har, när målet är nått, gått från 90 kg till 70 kg utan att egentligen göra mer än att varva ner och gå promenader varje dag. De sista sex veckorna har jag endast gått korta promenader och ibland inga alls med anledning av influensan. 
 
 
 
 
Jag får nu en "för stor kostym" och måste jobba vidare med lite häng här och där, ett överskott från gångna kilon så att säga. Fniss. Men det skall jag nog ordna om jag får bli frisk. Nu är jag fortfarande hängig och hostig och tar det försiktigt utomhus. Låt värmen komma till oss - så blir det bättre. Oh vad jag längtar efter värmen!!!!! 
 
Jag är, och har alltid varit, en aktiv person, somliga tycker att jag är överaktiv.
Hur kan det då smyga sig på trettio kilo under årens lopp? Ca 10 kg varje år.
När jag var yngre vägde jag kring 60 kg. 
 
Har ni råkat ut för detsamma? Jag kan omöjligen vara ensam om detta? 
 
 
 
 
Jo, i och för sig så har jag gett liv till tre barn och det har inte alltid varit lätt att "komma tillbaka" efter graviditeterna, yngsta barnet fyller i sommar vuxen+, alltså håller inte den ursäkten. Hormonella förändringar för en äldre kvinna - jo - så kan det nog vara, men också i kombinationen med stress, som ju visar sig vara fallet för min del. Under min ledighet försvann nämligen drygt 10 kg utan att jag egentligen ansträngde mig, däremot fick jag själv bestämma över mina dagar och inte känna av stressen att inte vara tillräcklig. 
 
Om stress
I mitt fall var det kombinationen av att bli äldre men att ändå vilja detsamma som när man var yngre - det kan bli en inre stress. En stress man egentligen inte känner av förrän kroppen ger signaler av olika slag. Jag var ganska ung när jag fick högt blodtryck och stressrelaterade symtom som panikångest
 
Idag är jag så lycklig för att jag kan se en hel teaterföreställning eller en film, utan att vilja hoppa ut genom fönstret av ren skräck. Jag kan minnas första gången jag fick en panikattack, det var i studion på Stora Nygatan, under en redovisning av skådespelarstudenters arbete.  Det var första gången och sedan började ett liv fullt av begränsningar och paniken styrde plötsligt mitt liv.  Med familj, arbete på heltid och renoveringsprojekt på Ola Hans Gård blev det svårt och jag fick hitta en lösning.
 
Det fick bli Mósi, min första islandshäst plus att jag kastade min armbandsklocka. Jag fick aldrig tiden att räcka till och blev än mer stressad av klockan. Företagsläkaren vid universitetet ordinerade också en blodtryckssänkande medicin som hjälpte mig. Jag hade lyckan att ha en förstående arbetsplats, tack kära ni för tålamodet med mig och mitt beteende. 
 
 
 
 
Jag fick ett lån på Nordea, ett s k SACO-lån, för att köpa min islandshäst, Mósi, han kostade 29 000 kr. Väl värda pengar med tanke på att han vände mitt liv och jag lugnade ner mig och ekorrhjulet slutade att snurra.  När man umgås och arbetar med hästar, dessa fantastiska djur, då kan man inte vara stressad, då måste man vara närvarande till fullo. Man är här och nu. 
 
Det är möjligt och högst troligt, att min tid med hästarna tullade på annan tid - men det var nödvändigt för att jag skulle bli fri från paniken (ångest). Nu när jag är äldre och klokare - ser jag att det var ett bra val. 
 
Nu tappade jag tråden, som vanligt. Men jag menar att stressen absolut i mitt fall är kopplad till övervikten och ohälsan.
 
Nu åter till hälsan och vikten: 
 
När man som jag gillar rymliga skjortor och tunikor i linne, rymliga och fladdriga byxor i linne, indiska klänningar med plats för mycket - ja då är det lätt för den svåra övervikten att vinna mark. Spegel för helfigur har jag inte haft på flera år. När jag köper kläder (ytterst sällan) då vet jag vad jag vill ha och i vilken storlek - så jag kan beställa, jag behöver inte få ångest i omklädningsrummet. Man vänjer sig vid sin "storhet" men den dagen man känner i sin kropp - att man är i vägen för sig själv - man får trötta ben och värkande höfter - då måste livet ändras. 
  
Ja, så stod jag där 2018/2019 - med min svåra övervikt på dryga 20 kilo; det var då jag bestämde mig för att ta ledigt ett halvår och prova på att bo i Toscana. Jag gjorde en investering i min hälsa. Jag varvade ner och fick tid att läsa böcker, gå långa promenader, att teckna och måla akvarell. Ett paradis på jorden helt enkelt. 
 
 
 
 
Man skall också tänka på sin kost och de sista tre fyra åren har jag avstått från kött, minimerat mat med  laktos och gluten. Jag mår bättre och äter godare än någonsin. Vegetariskt kan vara så mycket mer än sallad, tomater och gurka. Man vänjer sig och nu vill jag inte ens äta ägg och fisk längre. 
Ibland faller man tillbaka och köper sig en kanelbulle - men ack vad den ångras.
Mmmmm. Så är det. 
 
 
 
 
Nu råder undantagstillstånd - men när livet så småningom återgår till det "normala" då ska man unna sig stunderna av lycka; stunderna som kan se så olika ut för olika människor. Det är också bra om man får energi nog så att man tänka på sin hälsa och få vara med länge om livet. 
  
Nu är vi under en stor press och vad är då bättre än att lyssna till musik. Jag har mina klara favoriter i bl. a David Bowie. Här är en länk till ett framträdande han gjorde tillsammans med Annie Lennox
 
Jag har semester idag och imorgon - jag måste få sol och vara ute och bli frisk! 
 
Nu väntar trädsgårdsarbete, hembygge av trädgårdsbord, tre stycken, målning och ett besök i Lund för att avlämna påskpresenter till vår mor som vi inte får besöka. Härliga vår! Äntligen! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej