Jag kan bli lite irriterad på min person, som hela tiden drömmer och vill för mycket. Tänk om jag kunde vara som många andra, inte bry sig, undvika förändringar och trycka tillbaka sina drömmar. Det låter väldig bekvämt. 
 
Under min nu väldigt långa lediga period, sju månader, har jag fått massor av tid för reflektion. Reflektion är för mig att utveckla sin kompetens ur sin egen vardag och börja förstå varför man handlar som man gör. Att lyfta upp det man iakttar, lägga det på bordet (så att säga), vända och vrida, försöka förstå och kanske t o m dra en slutsats. En slutsats som får dig att gå vidare i livet, eller kanske stanna upp (?). Det är precis det jag har gjort nu den senaste tiden, jag har stannat upp, jag har gjort en halvhalt, för att inte bara rusa vidare utan att få tid att tänka. 
 
Jag har haft många drömmar i mitt liv, och de flesta har nog fallit på plats. 
 
Dansen - jag drömde om dansen och vara bara fem år när min mor Hjördis gick med mig till Birgit Wettergrens dansskola i Lund. Jag kan nästan förnimma mig doften av förväntan, skräck, svett och  disciplin - men också glädjen, lyckorus och den pirriga och nervösa känslan. På höger fot band min mor en fin rosett gjord i blänkande siden, den skulle hjälpa mig att komma ihåg vilken fot som var höger. Jag hoppas att jag kan hitta fotografierna från den tiden (?). Kan finnas undanlagda. På dansskolan blev vi ackompanjerade av en stram dam vid pianot. Klassisk balett vill jag säga. 
 
Birgit Wettergren, en fantastisk danslärare var en god förebild och jag fortsatte att dansa i tio år. 
Klassisk balett med allt vad det innebar. Min mor Hjördis, arbetartös från Örtofta, hade säkert drömt om att få dansa - och nu fick jag bli hennes länk till denna dröm. Fortfarande idag, trots sin demenssjukdom, lyser hon upp när vi "bjuder upp till dans". Vår mor och far, älskade att dansa, på sitt sätt, på dansställen ute på landet. Än idag blir hon ibland uppbjuden av "Polisen" som bor på hennes avdelning. Mer musik och dans till de gamla! Livsglädje! 
 
Vid sidan om baletten åkte jag konståkning, dessa två - baletten och konståkningen, hade stor nytta av varandra. Min mor och far fick varje vinterkväll hämta mig på Smörlyckan där jag hängde tills allt var blått (fingrar, läppar, fötter och händer). Min mor ringde till kommunen och påminde dem om att spola på Smörlyckan, när det var minusgrader. På den tiden var det härlig vinter med snö och kyla.
Skidor och kälke åkte vi på Sankt Hans Backar - på den tiden kallad "Soptippen". 
 
Vi bodde på Sofiaparken, bara ett par minuters promenad till Smörlyckan. 
 
Min storebror Göran var urduktig hockespelare och vass på skridskor han också. Göran fick diplom och utmärkelse av självaste Sven Tumba, nog en av Sveriges bästa ishockeyspelare vid den tiden. 
 
 
 
 
Vi var båda väldigt sportiga, min bror spelade också fotboll. När vi var små, då fanns det knappt TV och istället var vi ute, när vädret tillät så, eller så hade vi andra aktiviteter. Det fanns en fritidsgård där vi förstås hängde med kompisar.
 
Vår mor var städerska och när vi var väldigt små då städade hon på kvällarna och hon väntade på oss efter skoldagen med Oboy och smörgås. Minns ni? Oboy - hur sött och gott som helst! 
 
 
Jag har inte skrivit på ett tag - jag har inte haft lusten - men idag slog skrivglädjen till. Jag har fler inlägg på gång redan och möjligt är att de är mest intressanta för mig själv - men så får det vara. 
Ni får helt enkelt stå ut.
 
Var ni med på Smörlyckan? Är ni uppvuxna i Lund? Glöm inte att se tillbaka. Innan det är för sent. 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej