Jag försöker komma ikapp programmen sommar- och vinterpratare. I somras och nästan till alldeles nu har jag haft ont om tid känns det som. Vi har flyttat, flyttat och flyttat. Vi bodde i Toscana ett tag, vi flyttade hem utan en plats att bo. Vi kajkade omkring och slog oss till ro först i slutet av oktober månad. Där blev vi då upptagna av att tömma Trillabakka för att överlämna den 11 november. 
 
Men nu har jag tid och lyssnar just nu på Olof Wretling, skådespelaren. Det som värmer kring mitt hjärta är Stina Wollters fina program. Det är så mycket igenkänning. Jag vill absolut slå ett slag för att ni lyssnar på hennes program - Stina Wollter. Hon kunde vara den syster som jag saknar. Tänk. 
 
 
Det är så mycket bra hon säger, som t ex följande: 
"Vi vill berätta vår historia. Språket fick vi ju därför - för att få syn på varandra, andra - oss själva." 
 
Precis så är det, hon säger också att vi "andra" känner igen oss och är då inte ensamma längre. Vi är inte längre ensamma om känslan, upplevelsen eller situationen. Detta har hänt mig många gånger när jag har varit öppen och visat min sårbarhet. Mina medmänniskor, också de som jag bara är bekant med, kan plötsligt öppna upp sig och berätta sin historia. Dessa ögonblick är magi för mig. 
 
Det är så det skall vara, vi skall öppna oss, vi skall berätta - och möta/mötas med/av förståelse och omtanke. Vi kan hjälpa varandra. 
 
 
Efter min eftermiddagspromenad fortsatte jag att renovera mina danska regissörstolar. I våras, när jag inte hade egen tid, då fick jag in en prisuppgift och man ville ha 1 000 kr per stol, för att göra det arbete jag gör just nu. Sjukt dyrt. Nu har jag köpt ett kraftigt och bra tyg, stark nål och möbeltråd för drygt 500 kr - och då blir åtta stolar uppdaterade. Det går ganska snabbt nu när jag strax är klar med första stolen, nu har jag testat och vet hur jag skall göra. Mina kära kolleger Eta och Eva från Teaterhögskolan skrattar högt - men för mig är det ett tålamodskrävande projekt. Jag var alltid avundsjuk på deras fina ateljé på Teaterhögskolan. De sydde kläder till studenternas projekt, de fixade rekvisita som behövdes, byggde eget och löste alla svårigheter som en dans. Om igen så saknar jag den verksamheten. 
 
Här sitter jag på min våning med min enkla symaskin från Ikea, men den visar sig väl fylla sitt syfte. Jag har haft den i 12 år och den passar mig som handsken. Den är lätt att manövrera för en glad nybörjare. 
 
 
 
 
 
Stolarna blir snygga - ni skall få se senare i veckan. Glöm för allt i världen inte Stina Wollter. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej