Hälsoprojektet fortsätter, jag är nu av med nio kilo. Redan nu känner jag mig lättare, förstås.  Åtta kilo kvar för att nå mitt mål. Bort med bröd, potatis, ris, pasta (!) och socker så gott det går. Nästa vecka provar jag ett gym i Ystad. För att stärka min rygg och mage. Efter 40 år på kontor knakar det i nacken och hållningen lyser med sin frånvaro. Till frukost kvarg, riskakor med keso och banan och en go kopp kaffe. Eller varför inte glutenfri havregrynsgröt med kiwi, kanel och mandelmjölk? Man får hitta sina egna sätt för att må bättre. Helt enkelt.
 
 
Jag fyller strax 61 år och det känns nog ändå att livet kommer ikapp. Kroppen säger till. Det knakar i min nacke, ett knä strejkar ibland och mitt höga blodtryck hålls på plats med medicinering. Tänk om jag kan gå ner i vikt och slippa ta medicin? När jag startade mitt projekt var min diagnos "fetma" och jag fick helt klart en rejäl utmaning. Jag har inte prioriterat mig själv, långt ner på listan fanns jag. Nu har jag ändrat på detta genom min väldigt långa ledighet, jag satsade på min egen hälsa. 
 
 
Medicineringen för högt blodtryck har jag haft i massor av år och det skall bli intressant att se om jag kan klara mig utan. Jag kan ana att jag påverkas av stress och det undersöker jag nu med min investering i ledigheten. Att vara ledig i sex månader är en favör utan dess like, det kan inte alla unna sig. För min del var det avgörande - för min hälsa - det kände jag helt klart. 
 
Som ni märker får jag tid att läsa och skriva, jag får egen tid till det jag själv bestämmer. Helt galet. 
 
Italienarna har ett talesätt "dolce far niente" som betyder "konsten att göra ingenting". Svårt i dessa tider när vi hela tiden är uppkopplade. Men tänk vilken njutning att sitta vid San Gimignanos stadsport, på en bänk, för att bara titta på livet som pågår, och göra ingenting? Eller varför inte i södra Frankrike? En dröm. Som nog ändå kan bli sann så småningom. 
 
 
Våra hundar är experter, på att njuta av livet. Min hund Siri drar sig gärna på morgonen, efter frukosten. Hon är lugn och fin. Lite mer stökigt är det med kusin Signe och nog också Isak, de har svårare att slå sig till ro. Hoppet står till att de vänjer sig och lär sig att man inte behöver stressa. 
 
 
Jag blir glad av att se så många besök på min blogg. Toppen vore om ni alla gillar och jag på det viset ser min besökarfrekvens, jag ser ju bakvägen att ni är väldigt många och det blir jag glad för. Som "story teller" vill jag nå fram. 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej