I riskgruppen med stödstrumpor på

Inte kunde någon ana (mer än då absoluta experterna) att vår värld skulle hamna i denna situation. 
 
Jag tillhör riskgruppen med mitt höga blodtryck, till detta kommer att jag inte blir av med envis hosta och halsont, som pågått fram och tillbaka i tre veckors tid. Mitt höga blodtryck, som i viss mån tyglas med medicinering, skapar bästa landningsbanan för Corona. Välkrattat förstår jag. 
 
 
 
 
För att hjälpa till att bromsa smittspridningen har jag nu mitt kontor här på fina vindsvåningen på Skårebacken. Det går ingen nöd på mig, jag trivs ganska gott i eget sällskap. Min kollega Jonas ordnade snabbt fram en bra bildskärm och nu kan jag jobba fullt ut. Förstås så saknar jag mitt nya fina kontor på Arkitektskolan och mina goa kolleger. Jag hoppas att de alla har det bra. 
 
 
 
 
Igår tog jag ledigt någon timme på eftermiddagen för att köra till demensboendet i Lund. Det är tre veckor sedan jag hälsade på vår mor och hon längtar efter godis och kakor. Aldrig förr, när hon var frisk, åt hon godis och kakor, men med demenssjukdomen kommer ett sötsug visar det sig. Nu fick jag inte träffa henne igår, klokt nog råder besöksförbud på demensboendet och jag lämnade en stor påse med godis, kakor och påskblommor.
 
Till detta hade jag gjort ett fotoalbum med bilder på familjen. Jag skrev enkla texter som personalen kan läsa för henne, bilderna var i A4-format, stora och tydliga. Albumet är en ringpärm och vi kan komplettera och förnya efterhand. Jag hoppas det kan bli en stund med glädje för Hjördis, när personalen kan sätta sig en stund med henne och titta på bilderna. 
 
Detta kan också vara ett tips till andra som inte får eller kan hälsa på sina gamla; gör ett album eller skicka ett brev/vykort som på den gamla goda tiden. 
 
 
 
 
Nu när jag åter igen sitter på kontor hela dagen reagerar mina ben och jag har krypit till korset och införskaffat stödstrumpor. Jag vill verkligen slå ett slag för detta! På bara en dag gick värken och det onda över, jag hade tidigare ont ner i foten, det sprängde och värkte.
 
För att behålla en liten smula av stolthet och inte bli tant till 100% köpte jag strumpor på Stadium, kompressionsstrumpor. De är faktiskt bäst för mig, det ger en god känsla i fot och i ben, andas och känns fräscha. Jag köpte en hel bunt på samma gång för att fylla förrådet. Tantstrumpor finns också i roliga och kreativa mönster, så jag deppar inte.