Eftersom jag varit lite krasslig i veckan har jag inte jobbat full tid. Det är alltid svårt när man jobbar hemma, man blir inte lika effektiv. På Arkitektskolan har vi ett par viktiga evenemang i sikte, som inte ligger så bra i tiden med tanke på förbudet mot större evenemang. Bestämt är ändå att vi skall jobba vidare med planeringen. Vernissage och öppning av vårutställningen sker den 29 maj och det är ju ändå drygt två månader tills dess. Planeringen har jag nu kikat på hemma i veckan som gick men jag har också lediga stunder sett en serie om svenska arkitekter.  
 
Har ni sett programserien Hemma hos arkitekten
 
Bakom serien står Ann Victorin, hon har på ett bra sätt valt arkitekter och projekt som är goda representanter gissar jag. Från vem har dessa arkitekter fått sin inspiration? Från Sigurd Lewerentz, Klas Anshelm och Alvar Aalto för att nämna några. 
 
 
 
 
En serie jag tidigare missat visar det sig, men så glad jag är nu att jag har kikat på säsong 1 och börjat se säsong 2, som för övrigt pågår. Nästa program är nog den 18 mars. 
 
Jag blir alldeles varm i kroppen av dessa program. Mina minnen från alla samtal som pågått i vårt hem, samtal om att bo och leva, val av material och lösningar,  genomtänkta detaljer - jo Anders, som ju var arkitekt, lärde mig hur viktiga detaljerna är. Att man helst inte gör en kompromiss, utan man väntar tills man hittar det man söker eller tills man har ekonomin att satsa. Vi väntade i flera år på en flaggstång i trä, till Ola Hans Gård, till den skånska kringbyggda gårdens allmogeträdgård. Inte kunde man där placera en glasfiberstång, det gick inte att tänka sig. Vi väntade och väntade, tills det plötsligt dök upp en på Blocket, i Lomma vill jag minnas, som vi hämtade hem. Vackraste flaggstångsknoppen hade den, delvis i glas vill jag minnas (?). Vi skrapade och målade den med linoljefärg från Ottossons i Genarp (förstås).  Flaggan hissades vid högtidsdagar, det skötte Anders. 
Flaggstången står stolt i trädgården än i dag, drygt 20 år senare. Kärnvirke+linoljefärg=styrka. 
 
Jag skulle önska att fler fick detta vetande till sig, att vårda det gamla och inte förhasta sig. Att vara noga i de val man gör, att lyssna in platsen och byggnaden och be om tillstånd. Likaså när man bygger nytt, man lyssnar in platsen. 
 
 
 
 
När jag ser programmen känner jag saknaden av dessa samtal, ibland har jag dem med kolleger på Arkitektskolan och då blir jag så exalterad, stackars kolleger. Det finns då ingen stopp på mig, när jag får berätta om alla de hus vi har renoverat och nu senast om Trillabakka Gård på egen hand. 
De får om och om igen höra om mina drömmar, det kan handla om ett hus i Toscana eller i Södra Frankrike. Tänk om jag än en gång kan köpa ett hus med en mångårig historia och iförd målarbyxor göra en ny upptäcksfärd i en kultur med nya material och förutsättningar. Tänk om?
 
Jag blir rosig om kinderna och känner mig berusad, det blir jag bara när jag pratar om platser, boende, islandshästar, Italien och Frankrike. Det är föga annat som ger mig den värme och puls nuförtiden. Det är då jag saknar att vara två - att ha den vän i livet att tala om just arkitektur, platser, boende, islandshästar, Italien och Frankrike. 
 
 
 
 
Som tröst kastar jag mig in i de olika avsnitten, vissa ser jag om och om igen. Det finns Gert Wingårdh med eget hus och Kvarnhuset, Anna Chavepayre som renoverat en gårdsruin i Béarn vid Franska Pyrenéerna och Andreas Martin-Löf. Missa inte denna programserie! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej