Det fladdrar i livets gardin, vad mer behöver man säga? 
 
Pandemin härskar vidare och det enda vi kan göra är att förhålla oss till den. Vi tvättar händerna, vi undviker nära kontakt och vi har på något sätt satt livet på "stand by". 
 
I nästa vecka är det visst Mors Dag och vi är nog många som sörjer att vi den sista tiden inte kan eller får vara nära våra gamla. Här har vi egentligen inte alls tid för ett "stand by". Hos min mor Hjördis fladdrar det i livets gardin
 
 
 
 
Vår mor Hjördis blir allt sämre och jag får rapporter som ökar sorgen. Jag skulle vilja vara där och krama henne, prata om gamla minnen och vårstäda hennes lilla lägenhet. Det skulle lukta grönsåpa och nytvättade gardiner. Vi skulle öppna fönstren och släppa in våren och fågelsång. Ida Fia och jag brukar åka dit och göra lite storstädningar emellenåt - och det kan vi inte nu. 
 
Hjördis är en stolt städerska och doften av grönsåpa och nyskurade golv ger henne ett lugn. 
 
 
 
 
Varje vecka får vi en bra anhörigrapport och boendet gör verkligen sitt yttersta för att inte smitta skall komma in. Vi vet också att personalen gör allt som är möjligt - men förstås så är nog anhörigas medverkan, kärlek och omsorg behövd. 
 
Hjördis är för sjuk för att förstå Skype och digital kontakt - så det har vi valt att inte använda, vi har ej heller talat med henne i telefon - det blir också svårt att förstå. Allt är upp och ned. 
 
Idag är det dags igen - att åka till Lund med en kasse med blommor, kex och godis. Det är allt vi kan göra - och det är frustrerande. 
 
Vi saknar alla vår mor, mormor, farmor och gammelfarmor Hjördis. Hon var en stark kvinna som satte familjen framför allt annat och nu står vi här utanför demensboendet i Lund - med en kasse blommor, kex och godis. Det är allt vi kan göra, nu när vi borde vara närma henne och ge henne den värme och omsorg som hon alltid gett till oss. Jag har haft så mycket kul med min mor, förstås så har hon också gått mig på nerverna många gånger - jisses. Hon har alltid funnits vid min sida. 
 
Glad, busig, ansvarsfull, energisk - den bästa förebild - men ändå har jag inte själv lyckats - att vara den mor som jag ville vara. Den svåraste uppgiften i mitt liv vill jag säga - att göra det enda rätta vid varje stund. 
 
 
 
 
Mer än något annat önskar jag just nu att ett vaccin tas fram och att pandemin tvingas lägga benen på ryggen och ge sig iväg.
 
Jag önskar också att vi människor tänker oss för i framtiden, vi borde ha fått oss en läxa. 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej