Levande och skrynkligt - det kan faktiskt handla om mig - nu när jag gått ner ytterligare ett par kilo börjar rynkorna dyka upp på oanade ställen. Men vad gör det? Det skall ju synas att jag har haft ett innehållsrikt liv. Det är fint när rynkorna får sitt erkännande, det är synd med alla som lyfter sig här och där för att "se unga ut" - det är ju inte det viktiga, tycker jag.  
 
Hursomhelst så handlar det egentligen inte om mina rynkor - utan alla härliga linnetyger som jag har härhemma. Jag har liksom samlat på mig; linnebyxor, linneskjortor, klänningar i linne, lakan i linne (nyinköpt lyx), gardiner och draperier i linne. 
 
 
 
 
Allt är lika härligt skrynkligt! Jag skulle aldrig få för mig att stryka, mer än möjligen min mors fina vita duk som jag ibland tvättar till henne. Det blir vackrare ju skrynkligare det är - det är kanske så det är?
Vi blir alla vackrare ju skrynkligare vi blir? 
 
 
 
 
Den äkta man jag har haft, Anders, strök alltid sina skjortor själv. Som arkitekt kunde han inte åka till jobbet (på den tiden) i skrynklig skjorta. Jag tror också att han lite njöt av den stunden; han slog upp strykbrädan vid den gamla bakugnen i grovköket på Ola Hans Gård, där fick han vara ifred. 
 
Sällskap fick han av hundarna Frida och Elsa  (New Foundland) eftersom grovköket var deras rum. 
 
Han tände en cigarett och lät det ta sin tid, emellanåt läste han, talade i telefon och efter en stund avslutade han sin "ceremoni" med att stryka skjortan. På något vis blev det en fristund för honom. Han var duktigare än jag på att hitta de där små stunderna av egentid. 
 
Midsommar och nyår firade vi ofta med Anders kusin Helena och hennes goa familj. Ett av åren blev Anders tagen på bar gärning i grovköket, av deras son Johannes, som blev chockad och utropade på bredaste  småländska: - Men Anders! Va gör du? Stryker du din skjorta! Johannes ser fundersam ut, en lång stund, och till slut fattar han sig och säger myndigt:  - Det gör aldrig vår pappa - det gör alltid mamma!
 
Huruvida detta var sant förtäljer inte historien. Viss reservation för att mitt minne mycket väl kan svikta (?). 
 
På de nya skrynkliga lakanen trivs förstås Siri - hon vet hur hon skall njuta av livet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vill ju verkligen försöka resa till södra Frankrike i sommar, jag var på väg - men fick ställa in eftersom Corona gav sig tillkänna. 
 
Där finns ett fantastiskt B&B i Neffies,  La Belle Vue som ägs av ett svenskt par, värdinnan är också förlorad i linne, hon köper på auktioner och loppmarknaden, tvättar, manglar och syr ibland om. Där vill jag göra ett besök och sova i gamla franska linnelakan. En upplevelse jag inte vill gå miste om. 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej