Denna, så speciella dikt av Kristina Lugn, är mitt i prick.

När man går in i sista akten spelar det inte längre lika mycket roll. Man är inte lika rädd för döden.

Men förstås så vill man ha kul in i det sista och gärna dö knall och fall. Det är min önskan.

I mitt skrivna testamente har jag bett barnen att sprida min aska vid Ales stenar, utan krusiduller och ceremoni - precis som jag är - helt utan krusiduller.

Praktisk är jag också och har lagt till instruktioner om hur man får tillståndet att sprida askan vid vackra Ales stenar. Så att barnen är på lagens sida och inte blir jagade därifrån av polisen. Vi har också varit på platsen och rekat - från vilken sten man stegar ut mot kanten - mot ravinen. 

 

 

 

Vår kusin Monica dog natten till fredagen, bara 70 år fick hon bli, och än en gång påminns jag om att livet kan bli kort. 

Ännu starkare blir man påmind med det förfärliga viruset flåsande i nacken.

Ta vara på varenda stund du får dig till skänks. 

För bara en vecka sedan var jag 40 år, eller hur?

Tiden går i ett rasande tempo, bromsa på de sätt du kan. 

Bort med rutinerna som strömlinjeformar dagarna, gör saker du inte brukar, göra nya saker
som utmanar dig - det är goda tips att stanna upp tiden och finnas här just nu, varje dag, varje sekund. 

 

Kristina Lugn blir saknad av en hel värld. 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Publiceras ej