Jag kom nyss hem här på kvällskvisten, efter min resa över dagen. Resan över dagen gick till det lilla fina huset som jag hittat, 40 mil upp enkel resa, på gränsen mellan Småland och Östergötland. Vid lilla samhället Boxholm.
 
Det var helt enkelt tvunget att köra den långa vägen, 80 mil tur och retur.
 
Ida Fia och hundarna fick stanna hemma och jag körde tidigt på morgonen. 
 
Den resan har vi som familj gjort många gånger, ibland för att hälsa på farmor och farfar i Gnosjö, ibland för att fira midsommar eller nyår med bästa vänner i Svanaholm, eller Älmhult. 
 
Minnen sveper förbi idag när jag kör samma väg; i Vittsjö där Axel som treåring tappade sina skor och skrek efter sina dojor.  När vi kom hem den helgen hade morfar Stig köpt två kaniner till Axel och vi döpte dem båda till "Dojan och Vittsjö". Djupsinnigt eller hur? 
 
Ett år fick vi ta in på hotell i Hässleholm (?). Vi hade firat det nya året på Svanaholm och på väg hem överraskades vi av den värsta snöstorm och vi vågade inte köra hem hela vägen till Holmby. 
 
Den vägen har vi, Ida Fia och Klara Mimi var med förstås, kört ett par tillfällen när det har tävlats på SM i Norrköping. Jag minns väl hur tungt det var med släp och två hästar uppför backen efter Husqvarna mot Gränna. 
 
Men idag var det inte tungt - det vara bara jag och min lilla Citroen. 
 
Jag blev inte alls besviken kan jag säga. Från stora vägen utanför Boxholm var det nästan fem kilometer till huset som låg väl gömt i skogen. Kanske var det lite väl (?) gömt i skogen? Svårt att föreställa sig en varm sommardag där, när allt står still. En liten släng av klaustrofobi kände jag nog, men ack vad jag blev förtjust i huset och känslan i övrigt. Ett ungt par har under ett antal år renoverat huset med stor kärlek och omsorg. Med fingertoppskänsla har de frågat huset om lov. Huset är byggt i mitten/slutet av 1800-talet och så himla fint! Fasiken också. 
 
Jag gissar att det var originalfönsterbågar och glasen var munblåsta och gav den där skira känslan mellan ute och inne. Så himla vackert! När jag talade med ägaren så berättade han att de flesta vinterbågarna stod i vedboden, vilken glädje, tänk att få renovera dessa?
 
Precis så hade vi det på Ola Hans Gård, på våren klädde vi om huset och plockade ut vinterbågarna och slängde ut mattorna för att, om det behövdes, få springa in med sommarskorna. 
Det kunde också hända att vi hade ett "flasklamm" i köket, eller en liten ponny som promenerat in i förköket. Då var det bra med stengolv utan mattor 
 
På hösten monterade vi upp vinterbågarna och la vadd som isolering mellan ytter- och innerfönster. Det blev en ceremoni och en slags högtid att klä om huset. 
 
När jag kikade ut i skogen såg jag en gammal skog, väldigt gammal och nästan orörd. Jag tror att den tillhör det naturskyddade området alldeles intill huset. Vilken magi. 
 
Bekymret nu är, förstås, att vi nog var ett femtiotal besökare och jag var inte den ende som hade kört väldigt långt idag. Det kom också en familj från Tyskland, Hamburg. 
 
Hursomhelst det jag förstår nu är att dessa röda fina gamla torp från 1800-talet som ligger i eller närma en skog har byggts med väldigt gott virke från den egna skogen. Hantverket är unikt och kvaliteten outstanding. Detta huset var i speciellt bra skick, man har tagit väl hand om det. 
 
Om jag får gissa (?) så går priset upp med minst det dubbla och då kan inte jag hänga med, 
tyvärr. Danskar, tyskar och nollåttor är mina stora fiender i dessa dagar. 
 
Nu avrundar jag denna söndag, det är arbetsdag imorgon. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej