Vad livet än gör med oss, så landar vi oftast på fötterna. På ett eller annat sätt går livet vidare. 
Jag kastas in i arbetet, och det är jag glad för. Nu arbetar vi intensivt med tillgänglighetsanpassning
av institutionens hemsida, universitetet och LTH går över till ett nytt grafiskt uttryck och vårt publiceringsverktyg skall uppgraderas. Vi arbetar på distans och zoomar till höger och vänster.
 
Aldrig trodde jag att det skulle gå så pass bra. Vi medarbetare gör vårt bästa och solrosor till alla vill jag säga, arbetssituationen är unikt svår, men alla kämpar på. 
 
 
 
 
Den första solrosen blommar och strax har vi vårt egna lilla solrosfält, som förstås förstärker längtan till Italien eller södra Frankrike. Jag väntar väluppfostrat och lugnt på friheten. 
 
Bilderna tog jag idag på lunchen när jag var ute och stal lite sol och värme. 
 
 
 
Jag har nu bytt arbetsrum för att få lite omväxling. Det är också viktigt. Jag försöker att bryta mönster och göra saker på ett nytt sätt, det stimulerar. Det är de små detaljerna som gör det. 
 
 
 
 
Jag är en stor vän av god planering, privat och i arbetet. Privat har jag insett att hur man än planerar så är det ändå livet som tar det sista beslutet. Efter flera år av planering flyttade vi för drygt ett år sedan äntligen till Toscana, men livet ville annorlunda och vi fick flytta hem tidigare än tänkt. 
 
Nu är det pandemin som styr våra liv, alltid är det något högre som styr, hur mycket vi än planerar. 
 
 
 
 
Jag har kamrater på distans som trots pandemin reser söderut, till Italien och Frankrike. Jag önskar att jag var lika modig. Men där går nog min gräns. Jag väntar till ett vaccin etablerats och visat sig vara utan biverkningar och fungera väl. Tiden tills dess får vi fylla med andra viktiga innehåll. 
 
 
 
 
Till helgen skall vi göra husbilen till vår med tyger och ljusslingor (förstås). Bilen är fräsch och fin men vi vill ändå styla om det vi kan. På fredag efter jobbet smyger vi in till sonen/brodern Axel och överraskar honom med en liten bjudning utanför husbilen, på lagom distans. Axel har också valt att vara försiktig, även om han är ung. Han, liksom jag och Ida Fia, trivs utmärkt i våra ensamheter även om de just nu är påtvingade. Helgen efter nästa skall vi göra vår första utflykt med husbilen för att testa och praktisera. Det är tur att vi är vana vid att köra lastbil, detta blir nog lättare nu eftersom man inte har en tjusig förstaklasshingst i bilen. Himmel vad jag har kört, till Danmark, till Tyskland, med hästlastbil för avelsbedömningar och tävlingar med hingsten Krummi. Nu gäller det mer att koppla gasen, få spisen att fungera och inte glömma något. Att köra utan häst borde vara ganska enkelt. 
 
Vi bodde faktiskt i husvagn när vi renoverade vår gård Ola Hans, strax utanför Lund. Med tre små barn (!) flyttade vi in i december (-94) i två husvagnar, en för flickor och en för pojkar. Ett äventyr för våra barn. För oss också, Anders och mig, vill jag nog tillägga. Läs gärna artikeln om vår fina gård som fick kulturbidrag av länsantikvarie Carin Bunte. Gissa om vi var stolta. Det var många som tyckte att vi skulle riva "råttboet". Men vi trodde på vår idé att renovera gården och vi hade rätt. En annan gång berättar jag mer om våra år på Ola Hans Gård. 
 
Läs gärna artikeln Fransk idyll på Skåneslätten så länge. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej