Jag vet att jag har åtminstone två vänner som tycker att jag är virrig och inte kan förstå mina många svängningar i livets vardag. Men nu vet jag plötsligt vad allt handlar om. 
 
 
 
 
Så här är det; jag har tappat min identitet här i Sövestad, som boende i ett bykvarter känner jag inte igen mig alls. Jag är inte lycklig, det är ju därför jag är så trött och famlande just nu. När jag igår fick ta mig en titt på en ny plats, som var helt sagolik, då gick det upp för mig - jag behöver flytta ut en bit på landet igen. Jag behöver bo i ett hus som är minst 100 år äldre än detta som är byggt 1938. Jag vill bo i en skogsglänta med de vilda djuren (rådjur, bockar, rovfåglar och vildsvin) smygande utanför tomtgränsen. Jag saknar skogen utanför Trillabakka, där jag kunde sitta och lyssna in, det var så vackert där. Men det var bra att jag tog mig vidare, det är inte en gård jag behöver längre, jag behöver en plats med ett ärligt hus och en tomt som är generös för andra projekt och där jag slipper grannar. 
 
 
 
 
När vi nu, Ida Fia och jag, flyttar "hemifrån" blir det en stor förändring. Det blir viktigare än någonsin att jag hittar en ny plats, särskilt nu när Italien och/eller Frankrike får vänta.  
 
 
 
 
Nu letar vi varsitt hem, men himmel vad vi är kräsna. För Ida Fia är också platsen där hon skall bo avgörande för hela hennes person och för hennes kreativa arbete.  www.idafiasveningsson.se 
 
Jag hittade min nya plats redan igår, ett stort problem dock, det finns parkslide på tomten. Av alla ställen, varför just där!  Imorgon måndag ringer jag Länsstyrelsens expert på invasiva växter. En invasiv art är en art som introducerats till områden utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, som sprider sig av egen kraft. Den ser ut som ett vass och hur vacker som helst, trivs i fuktigt område, är inte giftig - men sprider sig med villkor där vi inte kan stoppa dem (i princip). 
 
Jag ringer också kommunen för att höra vad det kostar att ansluta sig till kommunalt vatten. Brunnens vatten var inte riktigt så bra kanske. Men det är ju en bagatell, det är klart värre med de obehöriga växterna. 
 
Platsen är magisk, huset helt otroligt fantastiskt, med sin enkelhet och ärlighet precis som Trillabakka Gård. Där det enkla får tala och du inte helt fullt ut anpassar huset till det moderna livet, utan istället anpassar du dig med racksockar och en tidig morgonbrasa. Inte en människa så långt ögat når, härligt, härligt! 
 
Det är min identitet och det är då jag är lycklig! När jag kan gå mellan de olika projekten, ibland ha ett par på gång samtidigt, när jag hoppar i mina målarbrallor och arbetskängor. När jag vid morgon- eller kvällsbrasan, röd om kinderna och med ömma muskler, planerar nya projekt. När ryggen berättar att jag tagit i för mycket. Då känner jag mig inte ensam, då är jag ett med platsen och naturen och får massor av energi tillbaka. 
 
I detta nu är jag ingen längre, jo visst, jag har den fantastiska trädgården - men det är ingen utmaning, ingen substans i arbetet, man hinner inte höja blicken och fånga upp drömmen. Det är för trångt och då handlar det inte bara om den lilla trädgården utan det handlar om lycka och drömmar. 
 
Vi har haft en privat visning idag av Skårebacken och vi skall höras av redan senare idag. Om de inte vill köpa -  då kontaktar vi Bjurfors på måndag eller tisdag för att gå ut med försäljning. 
 
Det tog mig ett år att inse att jag är på fel plats, jag passar inte som "villaägare" , jag skall ut på landet igen där mossan kan få växa fritt. 
 
Behöver jag vara orolig för parksliden? Eller tror ni att jag kan ta upp kampen? Precis som jag gjorde när jag tog upp kampen för livet? För drygt 12 år sedan?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej