Vilken tur för mig, att jag har många vänner som är häst- och hundmänniskor. Vad är det för fel på oss? Kan det verkligen stämma att din bästa vän hunden kan vara ljuset i tillvaron? 
 
Den första hunden i vår familj blev Frida, en stor bastant New Foundland, svart och lite väl bestämd. När jag kom till valpkursen med Frida skrattade instruktören och undrade vad jag skulle gör där, med den hunden? 
 
Instruktören var erfaren och berättade för mig att rasen vi valt var svår att skola. De vill själva bestämma. När Frida blev fullvuxen blev hon stor och vägde nog kring 60 kg. När hon inte höll med och protesterade då slog hon med sina stora björntassar och markerade.  
 
Men hör och häpna; Frida blev bäst i klassen och vi kunde sälla oss till de undantag som faktiskt fanns. Detta gick dock snabbt över och när Frida fick sällskap av Elsa, också New Foundland, men brun till färgen, då rymde de ofta tillsammans och hittade på bus. Ack ja. 
 
 
 
 
Sedan dess har vi haft hund i familjen och ibland flera stycken samtidigt. Nu när vi inte längre bor på gård får vi begränsa oss och nu när vi "separerar" och flyttar på olika håll får det nog räcka med två. Stora hundar som Frida, Elsa och senast vår fina Wilma skall bo fritt på landet och få vara utomhus så mycket de vill. Wilma låg gärna i snön på Trillabakka Gård, på sommaren sov hon ute hela dygnet. Man kunde höra hennes snarkningar nästgårds. Vilken härlig hund! 
 
 
 
 
Idag är det Siri Trassel som fyller 7 år! Denna lilla hund men så stora person. Hon läser och förstår allt vad man gör, också det man inte ens själv är medveten om. Känslig när man blir ledsen och upprörd av all sorg som väller över oss. Det har varit mycket. Siri kommer genast och vill trösta. 
 
På morgonen är hon och kusinen Signe glada och längtar efter den oskrivna dagen som ligger framför dem. De vill ut på sina promenader och nosa sig igenom gatan; vem har gått här? Hoppsan en ny hund? En ny doft? Märkligt? Utan att fråga oss? Vi som äger gatan? Vi som äger hela byn Sövestad? 
 
Siri, Signe och Isak har gjort många resor och tänk att vi flyttade till Toscana med alla tre hundarna! Vi är knäppa helt enkelt. Gamle Isak som var 15 år. Det gick så bra, över förväntan. Tillsammans har vi kört ner genom Europa, genom Brennerpasset, vidare till Toscana. När vi nu tittar i backspegeln undrar vi hur knäppa vi egentligen är - och tålmodiga. 
 
Jag får hoppas att hon blir 13-14 år, det kan hon bli. Grattis till Siri Trassel idag! 
 
Vad säger ni? Har ni egen hund? Är vi hundägare fjantiga? Är det svårt att förstå för den som inte har eller har haft hund? Frågorna kan bli många. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

1 kommentarer

Anonym

29 Sep 2020 17:04

Blir så inspirerad av dina fina krönikor! Djuren är viktiga i en människas liv!

Kommentera

Publiceras ej