Det gäller att vara på rätt plats i rätt stund

Visst är det ändå märkligt hur tillfälligheten (slumpen, ödet), kalla det vad du vill,  leder oss vidare i livet? Jag är nog inte ensam om att hela tiden råka ut för detta. Eller är jag ensam? 
 
Mitt första arbete, 1978-1979,  var som läkarsekreterare på Sankt Lars Sjukhus. På den tiden fick man fast anställning direkt. Jag var ganska ung och blev en kväll överfallen av en patient som var orolig. Det blev ganska dramatiskt eftersom han var våldsam och aggressiv, jag fick hjälp av personalen på akutavdelningen, de hämtade mannen. Efter den händelsen sa jag upp mig, det var inte den rätta arbetsplatsen för mig. Förstås så var det ju spännande med de vita rockarna, sjukhusmiljön och alla ursnygga AT-läkare, men jag bestämde mig ändå efter ett år att sluta. 
 
Mmmm, det var ju ganska knivigt, jag hade min enrumslägenhet på Södra Esplanaden och en liten gul Fiat 500 att sköta ekonomiskt. Vad gör jag? Jo, jag fick ett sommarjobb som städerska på Arkitektskolan i Lund, för att få in till hyra och bil och mat. 
 
 
 
 
En dag går jag in i södra hissen i A-huset, Sölvegatan 24 i Lund, iförd min blågråa städrock.
I hissen står arkitekturprofessorn Sten Samuelson, på väg upp till 4e våningen. 
 
Han undrade varför en så ung och vacker flicka (haha) stod där i städrock? Mmmmm, tilltalet på den tiden var helt ok. Jag berättade om händelsen på Sankt Lars Sjukhus och att jag hastigt sagt upp mig, men att jag behövde betala min hyra och köpa mat.
 
"Men jag behöver ju en ny sekreterare, som vikarie, kanske är du intresserad? " säger professorn. "Ta med dina betyg och kom upp för en intervju" säger han. Efter intervjun blev jag anställd vid avdelningen för arkitektur 1a, sektionen för Arkitektur vid Lunds Tekniska Högskola, detta var hösten 1979, i november tror jag. 
 
Min nya chef Sten Samuelson var en driftig och aktiv person, när han kom i korridoren då vibrerade väggarna. Förstås så var han lite gammalmodig kanske - men där satte jag ned foten. Han ville att jag skulle ta alla hans telefonsamtal och sedan skicka dem vidare in till honom, jag var ung och ganska kaxig och sa "Du kan själv svara på dina samtal om du är på plats, det tycker jag". Sten skrattade och sedan den dagen fick vi bästa sättet att arbeta och han tog fortsättningsvis själv sina telefonsamtal. Han uppskattade att jag var bestämd och uppriktig. Sten kom själv från en arbetarfamilj, hans far var "toffelmakare i Ängelholm" vill jag minnas. Han kände sedan länge min mor Hjördis, som också arbetade i A-huset, hon var en bestämd dam med ett rejält mått av civilkurage. Hjördis var städerska - med en slags arbetsledande funktion. Bestämd och säkerligen jobbig för många anar jag. Professor Sten Samuelson gillade henne skarpt, det sa han ofta. 
 
Sten Samuelson stod bakom många bra byggnader; Landskrona Konsthall, Sankt Matteus kyrka, Malmö Stadion (tillsammans med Fritz Jaenecke) som några exempel av många projekt. 
 
 
 
 
 
Om denna händelse inte inträffat - då hade jag ej heller träffat barnens far Anders, som studerade till arkitekt på samma skola. Om jag inte hade gått in i hissen just då, och träffat Sten Samuelson, då hade vi inte fått våra tre fantastiska barn. Efter sommarjobbet som städerska hade jag sannolikt sökt nya jobb som läkarsekreterare. Jag minns att jag sökte jobb på UD - jag var lockad av utlandstjänst. Jag sökte också arbete på ett svenskt företag i London, jobbet fick jag, men jag var då nyförälskad i Anders och tackade nej till erbjudandet. Redan då var jag en slags resenär och ville utforska nya platser. Visst är det märkligt att tänka sig? Att slumpen, ödet, formar våra liv. Det gäller att vara på rätt plats i rätt stund så att säga. Det kan vara avgörande för hela ditt liv. 
 
 
 
 
 
 
Jag glömde en sak, jag vill be er alla, ni som läser min blogg, att också gilla mitt inlägg när ni har läst det. Ni behöver egentligen inte gilla mitt inlägg i sak, men jag ser att ni är många som läser, men sällan någon som visar att det är läst, utåt ser det ut som att jag skriver till mig själv och kanske bara en handfull personer. Mmmmm. Ni behöver inte vara rädda för att jag ser vem som gillat, för jag kan inte se vem som har gillat, bara hur många. Ni kan alltså förbli anonyma.