Sorgen skapar tomma rum i mitt hjärta och det gäller att, som i alla rum, skapa goda förhållande för att klara av att för evigt bära sorgen. Också i hjärtat behöver man en tilluftsventil och en frånluftsventil, eller hur? 
 
 
 
 
Det pågår en utställning i Stockholm, på Bonniers Konsthall, som tar upp ämnet Sorgearbete. Jag lyssnade igår på Kulturnytt P1 program om utställningen, och därför sov jag dåligt i natt, det blev mycket att fundera på.
 
 
 
 
Mitt sätt att bearbeta mina känslor är att skriva, teckna och måla, eller renovera hus, eller jobba i trädgården, eller promenera vid havet. Jag kan inget sopa under mattan, jag vill reflektera och dra en slags slutsats för att gå vidare i livet. Det är viktigt att stänga dörrar bakom sig och öppna nya.  
 
 
Tavlan finns på Bonniers Konsthall; av Lena Cronqvist 
 
Bonniers Konsthall skriver 
"Om sorg är namnet på saknad, förlust och ledsamhet så är sorgearbete den ansträngning som finns i handhavandet av sorg. Utställningen på Bonniers Konsthall vill handla om just detta – arbetet som sorg kräver. Konstverken berör däremot inte sorgearbete i en teoretisk eller filosofisk mening. Verken som samlas här är skapade ur eller i ett sorgearbete." 
 
Min första allvarliga förlust var när min far Stig, alldeles för tidigt, dog i en massiv hjärtinfarkt. Min mor ringde och jag körde in till Lund direkt, där min bror mötte upp vid deras lägenhet. När vi kom pågick ett upplivningsförsök men det var för sent. Den tröst vi fick var att han gått och lagt sig på kvällen, och vad vi förstår dog stilla och lugnt några timmar senare. 
 
 
 
 
På den tiden pendlade jag med buss från vår gård utanför Lund till Teaterhögskolan i Malmö och åkte varje dag förbi Norra Kyrkogården, där min far är begravd, strax också min mor. 
 
När bussen stannade vid universitetssjukhusets hållplats tänkte jag särskilt på min far. Det blev ett slags morgonsamtal med honom, där jag höll honom informerad om barnen och familjen. Min far var en känslosam och snäll, älskvärd, man med en svår uppväxt i sin ryggsäck. Aldrig saknade vi barn någonting överhuvudtaget, det kan nog också min bror Göran hålla med om. Vi var trygga och älskade, även om våra föräldrar aldrig sa det till oss, så visade de sin kärlek till oss genom handling. Vi barn kom alltid i första hand. 
 
Vi båda syskon växte upp till att bli aktiva medborgare och med ett tydligt inflytande på vårt eget liv.  Min bror tog över familjeföretaget och har med stor framgång drivit detta vidare. Nu när också vår mor Hjördis har lämnat oss blir vår relation viktigare än någonsin. Vi är så olika som personer men vi är bror och syster. Vi har bra samtal som är viktiga för att hålla liv i våra minnen. En dag har säkert jag också Alzheimer och då har jag glömt. Men inte denna tisdag i september, när regn och blåst härskar. Idag har jag inte glömt. 
 
 
 
 
 
Eftersom vår mor varit sjuk i Alzheimer under många år så har jag vant mig att vara henne utan. Hela tiden har jag saknat våra samtal, hon var min bästa vän tillsammans med Anders. De två kände mig utan och innan, bättre än någon annan, kanske bättre än jag själv (?). 
 
Jag har kvar deras telefonnummer i min mobil, som en slags tröst, att de en gång fanns där för mig, jag kunde ringa dem och de skulle svara. Med Anders skulle jag prata om våra goa barn, om hus, gårdar och platser. Med min mor skulle jag resonera kring familjen, Bingolotto och Bo Ohlsson i Tomelilla (dit hon ofta ville åka).
 
De sista åren innan hon blev för sjuk bodde hon i sitt eget rum på Trillabakka Gård. Ett litet gästrum med dörr att stänga. Hundarna, särskilt lilla Siri, älskade mormor och på tidig morgon väntade de utanför dörren till hennes rum. Hon var hos oss varannan helg, jag hämtade henne på fredagen och lämnade henne på måndagens morgon. De åren var viktiga för oss alla.