Ett lugn lägger sig efter fredagens fridfulla begravning för vår mor Hjördis. Allt blev precis som vi tror och hoppas att Hjördis skulle ha önskat. Hon var en praktisk kvinna och levde ett liv i all enkelhet. 
 
Solen strålade in på kistan och blommorna, rummet fylldes med minnen och värme. Förutom blommorna från den lilla släkt som finns kvar fanns en vacker stor bukett i lila och den kom från Arkitektskolan i Lund. Den arbetsplats där Hjördis arbetade med stort engagemang under alla sina år, hon var en av de första som satte sin fot i A-huset på Sölvegatan 24 och året var nog 1964. Byggdammet hade nog knappt lagt sig. Tack Arkitektskolan för att ni hedrade hennes minne, den vackra lila buketten var ståtlig. Det var ju ändå tjugo år sedan hon pensionerade sig. Ni är fantastiska! Prästen Ola talade också varmt om Arkitektskolan som var en viktig plats för Hjördis under alla hennes år. Hon var den stolta städerskan i A-huset. 
 
Sofiaparken i Lund var också viktig för Hjördis, in i det sista. Det var så svårt när hon blev sjukare och inte kunde bo kvar hemma. Jag får hjärtklappning bara av att tänka tillbaka. Hela vår familj har stått bredvid, hjälplösa för sjukdomen (Alzheimer och vaskulär demens). Vi har gjort vårt bästa men det har aldrig någonsin känts som tillräckligt. Nu kan den ständiga oron släppa taget, nu har Hjördis sin vila. Vi är inte ensamma, så många familjer har samma vardag som vi har haft i omkring fyra år. Det är en lång tid som fylldes av frågor, oro och planering för bästa omsorg. Nu är det tomt. 
 
 
 
 
 
Hjördis var i hela sitt liv modern och öppen. När tanter i hennes egen ålder permanentade sitt hår för att lockarna stramt skulle ligga på plats, eller på varuhuset jagade blommiga klänningar iförda högklackat och klistriga nylonstrumpor, då kom Hjördis farande på sin cykel iklädd jeans och bekväm tröja eller jacka, håret var kortklippt och ofärgat. Hon var helt enkelt en naturbegåvning. Hon var fin som hon var. Bekvämt och rent var var det viktigaste. 
 
 
 
 
De sista jeansen köpte jag till Hjördis förra sommaren, innan vi "flyttade" till Toscana, jag la upp ett lager på fem sex par vill jag minnas. Inga tantkläder här inte; jeans och mjuka goa tröjor stod högt i kurs och då var hon fyllda 85 år (!). 
 
För Hjördis, och vår far Stig också, var dansen och musiken viktig. Dansmusik var det absolut bästa. Hennes begravning inleddes därför med stycket De ljuva sista åren (Lasse Stefanz) på piano. Sommarlätta psalmer och prästen Ola berättade om Hjördis och hennes långa liv. Det handlade om hennes omsorg till andra och framförallt till sina egna barn och barnbarn och att hon ofta själv kom i sista hand. Om hennes arbete på Arkitektskolan i Lund där hon var en av de första i A-huset på Sölvegatan 24. Om hennes civilkurage och hennes uppriktighet. Den stolta städerskan som kom från arbetarfamiljen med sin far Edward som var smedmästare och modern Anna som tog hand om familjen. Med syskonen; Ragnar, Gunborg, Gudrun (Gullan) Ethel, Kurt, Edward, Majken och Siv växte hon upp. Vilken resa genom livet hon fick göra, från 1934 till 2020.  När vi träffade Ola i ett förberedande samtal blev vi överens om att världen behöver fler som Hjördis. Ingen tvekan. Hjördis blir saknad men lever vidare genom vår kärlek och respekt till henne.