Here comes the rain again

När vi som bäst behöver sol, blå himmel och värme - då regnar det och blåser - igen! 
 
Det är söndag och tack och lov för min lilla vindsvåning, kanske 35 kvm, som inrymmer allt jag kan önska mig. Utanför fönstret blåser friska vindar och regnet återkommer i energiska skurar. Vi får stjäla små korta promenader med hundarna, den långa frukostpromenaden tog jag i morse med Siri, vilken tur, det var innan busvädret vaknat. 
 
Jag lyssnar på Annie Lennox, passande nog med Here comes the rain again
 
 
 
 
 
Mer yta behöver jag inte för att få plats med min säng, mitt arbetsbord och en liten ateljé där allt kan stå framme, rullar med skisspapper, penslar, tyger, symaskin, snören, gasväv, akvarellfärger. Det är viktigt att allt kan ligga i startgroparna - det gillar jag. Materialen kallar på mig och jag undersöker vidare i teknik, en gasbinda kan man använda till mycket mer än att fånga in en stukning som vill ta sig utrymme. 
 
 
 
 
  
 
  
 
 
  
 
Vilken lycka, att vara så galen, att jag hela tiden har saker jag vill prova och göra. Vad skulle jag annars göra en dag som denna? Vad gör ni andra? Som är mindre galna? Som inte gör livet så svårt för er? Jag önskar jag vore som ni. Kanske har ni det krångligt på andra sätt? Troligen. 
 
 
 
 
När jag arbetade på Teaterhögskolan i Malmö (i folkmun kallad för Scenskolan) - då var jag en smula avundsjuk på Eva och Eta, som arbetade i ateljén. Ett kreativt och krävande arbete - men ack så inspirerande för oss andra. Jag väntade på den dag då jag skulle kunna ta på min en "arbetsrock", precis som Eva och Eta. Nu har jag en arbetsrock, i 100% linne (förstås). Den tar jag på mig när jag skall skriva eller måla, eller sy. Inte bara för att jag vill ha öppet fönster och det kan bli lite kallt, utan för att jag på något sätt går in i en annan roll. Jag är inte kollega, dotter, mor eller syster - jag är en helt annan och det ger mig den frihet jag behöver.