Dagarna går vidare och jag försöker att förhålla mig till de strama tyglarna som pandemin innebär. 
 
Det är inte många människor som vi har träffat sedan mars månad och vi fortsätter att vara ytterst försiktiga. Inte ens på julafton vet vi om vi kan träffa Axel som bor i Lund, kanske äter vi julmaten utomhus i Lund för att vara på säkra sidan. 
 
Om vi kan hålla ut ett halvår/ett år till så är det värt allt. Jag kan inte ens avsluta min behandling hos tandläkare Peter, men så fort vi vågar - då är det dags att ersätta min glugg med en ny tand. Allt var planerat att bli klart till påsk - men pandemin satte käppar i hjulet.
 
Jag ser vårdpersonal som arbetat hårt och under omänskliga förhållanden, de vädjar till oss andra att hålla avstånd och förhindra smittspridningen. Det är det minsta vi kan göra. Vi får vänta med att umgås med familjen tills faran är över. 
 
 
 
 
Julefriden närmar sig och det blir första julen utan vår mor Hjördis. Jag saknar henne varje dag och för att komma närmare henne har jag börjat att sticka. Jo, så är det. Min mor var väldigt praktiskt lagd och flink i sina händer; hon knöt ryamattor minns jag så väl, jag satt ofta bredvid och tittade på.
 
Då var jag nog inte så gammal, kanske fyra-fem år (?). 
 
 
 
 
 
 
När jag fick barn, Axel, Ida Fia och Klara Mimi, stickade hon fantastiska tröjor till dem. Också till Anders och mig, vi fick likadana randiga tröjor som vi var glada för. Tröjor med avancerade motiv som drakar och Pippi Långstrump, jordgubbsmössor i skönt bomullsgarn är några exempel på allt fint hon stickade till barnen. 
 
Det är så svårt att förstå att hon är borta, hennes telefonnummer har jag kvar i min telefon. Tänk vad jag längtar efter att hon ska ringa. Den första tiden på demensboendet ringde hon flera gånger om dagen. Jag svarade alltid, också när jag var på arbetet, så fick det vara. Ibland kunde jag ju bli galen av allt ringande - men idag skulle jag hoppa av glädje för ett samtal från 046 - 18 93 14. 
 
Det sista samtalet som hon klarade av att ringa på egen hand, det fick jag i San Gimignano, det minns jag väl. 
 
Jag tycker om att sticka, det är lugnande och på samma sätt som att laga mat, arbeta i trädgården eller måla en tavla blir stickningen en slags meditativ syssla. Med garn och stickor växer en slags berättelse fram. 
 
Min blogg byggs också upp av berättelser, oftast väldigt personliga. En krönika är en personligt hållen text, den skall intressera många - men det där sista kanske inte stämmer med mina skrivna texter. De är skrivna för min egen skull tror jag. För att jag inte skall glömma, för att jag skall se och bli varse. Det är mitt sätt att bearbeta sorg men också att se glädjen, det finns ju trots allt glädje. 
 
 
 
 
Mörka tider inspirerar till att sätta ljus och mitt kontor har fått sig en slinga, likaså trädgården. Grannarna blev glada för det fina ljuset längs den lilla gatan här på kvällskvisten. 
 
 
 
 
Vad gör ni annars i dessa tider? Jag arbetar, stickar, promenerar med hundarna, letar nytt boende. Jag träffade förra helgen ägaren till det fantastiska lilla huset, en generös och trevlig kvinna. Vi kikade på huset som behöver renoveras, dusch och toalett och mycket annat behöver ordnas. Ett projekt som ligger längre fram i tiden och som nog inte är för mig egentligen. Om jag fick köpa huset skulle det vara stor skillnad, men förstås så kan de inte sälja slottets lilla Grindstuga, de hör ju samman. Jag skulle kunna hyra det, men det blir svårt, jag måste nog köpa ett eget litet hus ändå. Jag letar vidare.  
 
 
 
 
Vågar jag ge mig på att lära mig spela schack?
 
Tror inte det, jag kan inte hålla den skärpan gissar jag. Det vore bra träning för att förebygga egen demenssjukdom, där är också stickning bra har jag hört. 
 
Vår son Axel var nog bara 4-5 år gammal när han blev medlem i Eslövs Schackklubb. Han och lillasystern Klara Mimi är båda "naturvetare" med sinne för matematik och då också för schack kan jag ana.
 
Jag har nu sett serien Queen´s Gambit som jag varmt rekommenderar. En mycket speciellt berättelse, fantastisk kostym och scenografi. Den handlar också om schack förstås.