Jag har rest land och rike runt för att hitta en ny boplats och äntligen sitter jag nu här med ett kontrakt i min hand. När man vill förändra sitt liv - då skall man förstås inte vända sig om, man skall istället se framåt. Det vet jag nu, vis av min erfarenhet. 
 
Trillabakka Gård har betytt mycket för mig och min person, det var den plats jag flyttade till på egen hand och året var 2008. Nu många år senare sökte jag efter en liknande plats och glömde att jag egentligen borde göra något helt annat för att utvecklas och inte stanna i växten. 
 
Efter många utflykter till platser och hus runtom i Sverige och efter många viktiga samtal med goda vänner har jag idag köpt en sån liten fin plats som jag kan önska mig. 
 
I ett gatuhus på Hjortgatan 12a i Kulturkvadranten i Lund finns min nya lilla plats, verkligen liten, bara 40 kvm, men det blev kärlek vid första ögonkastet. Idag har jag skrivit köpekontrakt och jag flyttar in den 19 februari. 
 
 
 
 
Jag kan nästan inte tro att det är sant, så många gångar som jag varit med i budgivningar och snubblat på mållinjen. Kanske var det just meningen? För att jag någon månad senare skulle hitta denna lilla pärla. Bostadsrätten har sitt pris förstås, läget är attraktivt och faktiskt ett av det lugnare i kvarteret. 
 
Budgivningen avslutades igårkväll och jag hade räknat med att förlora som vanligt. Som ensamstående har du halva ekonomin att arbeta med och som en blivande pensionär (?) ser banken annorlunda på förutsättningen för lån, även om du galant skulle klara biffen. 
 
 
 
 
Nu kan jag äntligen återgå till ett liv utan Hemnet, husvisningar och frågor som skall följas av beslut. Vad vill jag? Hur blir det med pandemin? Var kan jag bo? Vad önskar jag? Vad får jag råd till? 
 
Äntligen kan jag gå vidare. 
 
 
 
 
Lägenheten ligger på första våningen och har ett litet arbetskök, dusch, toalett och två små rum. 
Totalt är den kring 40 kvm men känns ljus och rymlig med stora fina fönster. Allt stämmer. Huset är byggt kring 1860 och har mycket att berätta. En fantastisk innergård som vi tillsammans kan använda, vi som bor i föreningen. Jag kan ana att man behöver en trädgårdsmästare, jag ställer gärna upp. Stuckaturer, höga profilerade golvfoder, gjutjärnsventiler, och gamla dörrar, knarrande brädgolv, det mesta är bevarat, tack och lov. 
 
Jag är osäker på om jag vågat satsa på en lägenhet i en stad, om än min barndomsstad, om jag inte haft mitt sommarhus på hjul (husbil). Med den kan jag ge mig ut på landet, till havet eller till skogen när staden blir för mycket. Dottern Ida Fia har köpt in sig på halva husbilen så den har vi tillsammans. På det viset kan den säkert blir väl använd och jag har råd att ha kvar den. 
 
För Siri och Signe (våra hundar) blir det gemensam vårdnad. Det kan bli fina promenader i Botaniska Trädgården som ligger ett stenkast från lägenheten.
 
Det är 42 år sedan jag bodde i Lund senast, då på Södra Esplanaden som ungkarlstjej. Det är nog lite spännande ändå att komma tillbaka, jag har massor av goda kamrater kvar i Lund. När pandemin släpper taget då slår vi klackarna i taket. Eller hur? Visst gör vi alla det? Slår klackarna i taket och jublar!