Mitt framför min näsa sålde de unga systrarna (boende i Stockholm) huset i Nora som jag hoppades på. Det blev inte ens visningar nu i januari, de sålde till en bekant, och förlorade den halva miljon extra i kronor som jag var beredd att betala. Det är ovarsamt att handskas så med en försäljning av en fastighet. För många av oss handlar det om mer än en fastighet - det handlar om ett sätt att leva. Det handlar helt enkelt om känslor. Jag är ju inte den strama typen. 
 
Snopen står jag här näst sista dagen i 2020 och behöver verkligen en ny boplats,  om två månader senast. Det är andra gången som jag står där med lång näsa. Jag har en väldigt god kollega, egentligen har jag två, som brukar säga; "Men då var det inte meningen, det som skall ske, det sker".
 
Visst har de båda rätt, förstås så är det ju så. Jag tror att jag hela tiden vill för mycket, jag måste skärpa mig och vara lite mer iskall. Se det som ett fastighetsköp enbart och inte som det nya livet som hittat en plats. Jag måste skärpa mig, det får jag inte glömma. 
 
Mina arbetsbyxor och leriga kängor längtar också efter en ny plats, ett nytt hus med själ och en ny trädgård att arbeta med.  Oh vad vi längtar, byxorna och jag. 
 
Notera den vita urtvättade bomullsmössan. Den vårdas ömt då jag fick den av min mor när jag arbetade i trädgården och på markerna kring Trillabakka Gård. Hon var alltid så rädd för fästingar och lärde mig att bära vit hatt när jag arbetade ute med röjsåg och då jag stod med nässlorna upp till midjan. Långärmad tröja, vit, byxorna nerstoppade i höga täta strumpor och säkra kängor. Gärna också en tunn vindjacka som extraskydd. Ack ja, sätten är många. 
 
 
 
 
 
Dottern Ida Fia har, efter ett noga övervägande, köpt en fin trerumslägenhet i Ystad, med bästa läget vid biblioteket och simhallen. Jag skulle gärna stanna i trakterna kring Ystad - men jag får inte råd att köpa ett hus här. Detta är Österlen och priserna är baserade på s k "storstadspriser" vilket gör att vi som vill bo här permanent inte har råd. De flesta hus köps upp av norrifrånkommande och används endast som sommarhus, de små byarna dör ut tyvärr. Inget som jag kan påverka. 
 
 
 
 
Men vi skall inte hänga läpp, nu har jag ett par nya projekt på gång igen och ger mig inte. Tiden är min största ovän just nu eftersom det brådskar. Ida Fia har dock lovat mig - att jag kan få bo i hennes arbetsrum tills jag hittat ett nytt boende. 
 
Ett superfint hus från tidigt 1800-tal vid foten av Ryssberget tittar jag på den 5 januari och en skogsgård med 6,5 ha skog skall jag besöka den 2 januari. 
 
Innan dess firar vi alla in det nya året, jag bara önskar mig att året blir bättre än 2020, som fylldes med sjukdom och sorg. Till detta en otyglad pandemi. Vi sätter hoppet till vaccinationerna som nu har påbörjats. Vi håller ut ett tag till och följer restriktionerna, eller hur?