Jag försöker att åka in till min arbetsplats en gång i veckan, då tar jag mig en titt i A-huset för att följa upp utställningar och hängningar i korridorer och foajé. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nu har studenterna ställt ut fina modeller och jag måste nog ta med mig den riktiga kameran en helg när det är lite lugnt. Lugnt? Lugnare kan det knappast bli tror jag. I fredags var det disputation och en liten gnutta av rörelse. Men annars är det endast ett fåtal kolleger som arbetar på plats. 
 
På Designcentrum är man nog fler och inte respekterar man regelverket. På Bryggan, lunchrestaurangen satt man tätt och mysigt tillsammans (!). Jag blev skräckslagen av den ovarsamhet och osolidaritet jag såg alldeles framför mig.
 
Mitt besök gick ut på att se till Stora Hörsalen på Designcentrum, en sal som vi skall använda i mars månad för ett internationellt symposium (via live streaming förstås). Efter titten smög jag snabbt tillbaka till A-huset. 
 
 
 
 
Beslut på beslut på beslut och det tar visst aldrig slut så är det och så har det varit de sista fem åren. Nu reser jag lättare och har egentligen bara mig själv och hund/hundar att ta hänsyn till.
 
Till helgen tar jag mig en bensträckare till Nora för att titta på två intressanta hus; en superfin gammal järnvägsstation (i en skogsglänta) och ytterligare ett hus i en annan skogsglänta. Det jag har sett känns som genuina och äkta hus. Priserna ligger kring hälften av vad det kostar i Skåne.
 
Här kan jag ha råd att köpa ett hus visar det sig. Kanske får jag kombinera det med ett annat boende så länge jag arbetar. 
 
 
 
 
 
I helgen var jag på husvisning i Fyledalen och ser än en gång hur viktigt det är att vara på plats, att träffa huset och platsen. Efter fem minuter visste jag redan att detta inte var min plats och ej heller mitt hus, eller i alla fall inte mitt hus, platsen var jättefin! Men om jag skulle bli vän med huset då krävdes stora insatser. 
 
Jag vill ha ett generöst hus med härligt ljus och många fönster, jag vill kunna härbärgera barn och kanske barnbarn (?) , jag vill kunna bjuda in vänner, när pandemin släppt taget, jag vill ha en eller två stora hundar igen, precis som fina Wilma.
 
  
 
 
Jag vill ha så gott om utrymme att jag också får plats med mina intressen som är lite utrymmeskrävande och jag vill ha pianot med mig. 
 
Nu i eftermiddag blev det mörkt klockan ett och för att få inspiration till att skriva och måla behövs ett hus som bjuder till.
 
Ett hus som är trevligt att vara i även om det är mörkt och regnar hela tiden. 
 
Trillabakka Gård var en sådan plats, så också Skårebacken här idag. Jag är inte beredd att överge dessa krav och då får jag ge mig norrut helt enkelt, det är 50 mil, till Toscana och La Casolare var det kring 200 mil (!) - så detta är lätt som en plätt.  
 
Jag vill dra på mig stövlarna och direkt snubbla ut i skogen. Huset får gärna ha ett rimligt pris som gör att jag kan dra ner till Italien eller Frankrike med min lilla husbil, för några månader när jag får lust. Huset skall klara av att stå ensamt eller lånas ut när jag får min längtan söderut. 
 
Finns det någon av mina kamrater som känner till trakterna kring Nora? 
 
 

Kommentera

Publiceras ej