För ett tag sedan besökte jag Litteraturscenen på Ystad bibliotek där Susanna Alakoski berättade om sin senaste bok Bomullsängeln. Jag fick massor av inspiration och bland annat så berättade hon om sin egen "skrivkramp" som hon fick när hon plötsligt fick tiden att skriva. Detta känner jag väl igen.
Bomullsängeln handlar om kvinnorna på bomullsfabriken i staden Vasa, Finland, där hennes egen mormor arbetade som spinnerska. Jag har ännu ej läst boken - men den fick mig att tänka på min egen mor. Vår mor Hjördis har berättat att hon som väldigt ung arbetade på Marsipanfabriken i Lund. Fanns det ens en sådan? Det vill jag undersöka. Min bror tror nog att det stämmer. Vår mor har med sin demenssjukdom fått sanningar som vi ibland inte förstår. Men sanningen om Marsipanfabriken finns säkert. Om du, som läser, vet att det fanns en Marsipanfabrik i Lund, någonstans i närheten av Clemenstorget, hör gärna av dig. Då blir jag glad.
Jag återkommer nog till Marsipanfabriken
Svinalängorna, också den skriven av Susanna Alakoski, känner många till genom filmen med samma namn som hade premiär 10 december 2010.
______
Leena har två bästa vänner. Åse är nästan den enda hon känner som inte har en pappa som super, men hennes mamma brukar bli full så det jämnar ut sig. Riittas pappa är full nästan varje dag. Ett nybyggt bostadsområde i Ystad fylls på 60-talet av invandrarfamiljer och låginkomsttagare. För Leena och hennes finska föräldrar är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, balkong, parkett. Av kommunen får kvarteret snart namnet Svinalängorna. De brandgula trevåningshusen blir en samlande plats för Susanna Alakoskis roman om Leena, som klarögt och fartfyllt berättar om sig själv, sina föräldrar och grannar och alla de dråpliga och drastiska händelser som utspelar sig runt henne. Men skrattet fastnar i halsen när denna barndomsskildrings verkliga karaktär börjar skönjas. Leena, hennes syskon och vänner kastas i skrämmande ryck mellan perioder av skenbar ordning och fullkomligt kaos, och när boken är slut har vi tagit del av en skakande berättelse om klassamhälle och barns utsatthet och överlevnadskraft.
______
Jag har inte läst boken Svinalängorna och ej heller sett filmen, jag har inte haft modet.
Min mor Hjördis växte upp som yngsta barn i en familj med nio barn. Min morfar Edward var smedmästare och mormor Anna tog hand om den stora familjen. Oftast bodde de bra i tjänstebostad på ett slott eftersom min morfar arbetade på platser som Krageholms slott och Örtofta slott. Min mor Hjördis började tidigt arbeta på Marsipanfabriken i Lund, hon tog tåget från Örtofta har hon berättat, eller var det så att hon cyklade? Hjördis gick inte så många år i skolan. Som ung arbetade hon också på sjukhuset - det var innan hon gifte sig och fick sin egen familj. Förlovad med min far när hon var 16 år, gift vid 18 år och första (överlevande) barnet när hon var 20 år, det var min bror Klas-Göran, född -54.
När min mor och far var unga bodde de på Trädgårdsgatan i Lund, i en liten lägenhet med utetoalett och vedkamin. Jag vill minnas att de bodde tillsammans med min morbror Kurt och hans alerta fru Inga-Britt. På den tiden var Lund en mindre stad och min bror berättar spännande historier om hans cykelturer, på egen hand, som väldigt liten. Det skiljer fem år mellan oss så han har fler minnen än jag. Min mormor och morfar bodde som pensionärer i ett litet hus på Trollebergsvägen, min moster Majken med make Allan bodde på Södra Esplanaden - alla bodde på bekvämt avstånd för att hjälpa varandra. Moster Majken fick inga egna barn och hon hjälpte gärna till med att ta hand om mig och min bror. Det var så speciellt att vara i deras fina lägenhet - det luktade pipa - Allans pipa. Båda var så snälla och skämde nog bort oss en del.
Min första egna lägenhet låg i samma hus som min mosters, på Södra Esplanaden. Vi promenerade över till varandra via vindsutrymmet. Majken tog med sig sin undulat Putte, sittande på hennes axel, och promenerade över till mig för att hälsa på. Hennes man Allan arbetade på Televerket och rökte som sagt pipa. Jag kan nog förnimma mig den där lite söta doften.
Majken bakade världens godaste "pösmunkar" . . . mmmmmmm.
Vår mor Hjördis bor sedan två år på demensboende i vår hemstad Lund. Hennes sjukdom är svår för oss alla att bära. Hjördis har alltid varit en stark kvinna med hög arbetsmoral och har haft ett gott mått av civilkurage. Hon har alltid vågat ställa sig upp och säga sin mening, jag har fått en minimal släng av denna egenskap - och det är jag glad för.
Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen.
Jag var hos henne igår och hon var trött. När jag ställde i ordning låg hon på sin säng och vilade. Vi kunde småprata under tiden. Det är samma frågor om och om igen; var bor Axel, var arbetar Axel, var bor Ida, vad gör Ida och ibland undrar hon var Helene är (?). Samtalen är underliga och efter nästan två timmar hos henne körde jag hem och var alldeles tom i hjärta och själ. Det känns inte bra och tar så mycket kraft. Jag besöker henne minst en gång i veckan och varannan helg. Jag gör mitt bästa. Det har hon lärt mig att man skall göra - sitt bästa.
