Idag är det min första semesterdag och jag längtar så söderut! Om det inte vore för den hemska pandemi som härskar över oss alla vill jag säga.
Tänk om jag kunde ta min nya lilla vita Citroen C3 och lilla Siri (som har godkänt hundpass) och köra ner mot södra Frankrike. Jag kunde ta vägen förbi Bryssel och våra gamla kvarter i Waterloo. En minnenas tur liksom, kika på husen vi bodde i, köra förbi Axels skola, kanske handla lite bröd och bakverk, varför inte choklad? Vår bilmekaniker, duktig på Citroen och Renault, finns han kvar? Troligen inte. Jag har som sagt sålt min dragbil eftersom den inte behövs längre, bytt in den på Hedins Bil i Malmö och får nu i veckan den nya lilla vita. En liten kusin till min Aircross, som ju gått många mil i Europa. I den nya bilen kunde jag faktiskt bädda och sova på väg ner, det skulle gå bra. Nu blir det inte så, jag får stanna härhemma i Sverige i blåst och regn och kanske 15 graders värme, om man har tur.
Kom då till att tänka på våra år i Bryssel, som jag gärna berättar om.
Det blev ju så att det jobbet som Anders sökte i november 1989, på väg hem från vårt bröllop i Paris, på White & Partners i Bryssel, det fick han och så småningom skulle hela familjen flytta med. För att säkert veta om det var rätt val arbetade Anders ett halvår på halvtid i Bryssel och halvtid i Malmö. Vi ville tro på idén och vara övertygade om att det skulle bli en bra erfarenhet för hela familjen, med två små barn, Axel och Ida Fia, blev det oerhört viktigt.
Vi bestämde oss för att packa för ett liv i Waterloo.
Det lilla huset vid kyrkan i Holmby möblerade vi upp för att kunna åka hem för att fira
högtidsdagar som jul och nyår. Allt annat packades i dryga 50 kartonger och alla möbler skickades med flyttfirma till vår adress Dreve de Chausseur i Waterloo. Tack och lov för White som var ett stort stöd i alla praktiska arrangemang, jag minns särskilt Agneta som arbetade i Malmö, hon hjälpte oss så mycket. Fantastisk kvinna!
Vi packade vår lilla turkosa Citroen CV2 (!) med typ 32 hästar, ett litet handbagage och våra två goa ungar Axel och Ida Fia. Axel var en van resenär med alla resor till Frankrike som han varit med på, Ida Fia var ju yngre och inte riktigt lika berest. Tyskarna i sina stora Mercedes och BMW gav oss support på Autobahn, när vi kom i vår lilla skruttbil som inte orkade med höga hastigheter, de visade oss respekt och det blev vi glada för.
Jag kan minnas hur nöjd Anders var den dagen när vi då äntligen var på väg till Bryssel och några års boende och arbete där. Han passade nog aldrig in härhemma i Sverige, kanske var det hans vallonska blod som bubblade i venerna? När vi var unga kånkade vi varje sommar söderut till framförallt Frankrike och någon gång Italien, vi har inventerat nästan alla de olika delarna, som ju är så olika. Då var Anders också speciellt nöjd, han passade in och jag anar att det är därför jag längtar tillbaka till Frankrike (eller Italien). Vi passade liksom in där, jag också, om projekten inte tagit slut då hade vi absolut stannat. Detta var kring åren 1991/92/93.
Vi fick hjälp att hitta ett litet fint hus att hyra, inte så långt från Axels skola, École Reine Astrid, där han skulle börja i nollan. Huset var en fin gammal villa, inte så stor men med en fantastisk trädgård och pergola med vindruvor, vi trivdes så bra. Ett lugnt område där vi kände oss trygga. Trevliga grannar som vi fick god kontakt med, Jean Paul och hans fru, de kom från Schweiz.
Alla våra bilder finns nedpackade i ett förråd i Lund och jag har just nu inte tillgång till dem. Det får bli en annan gång.
Jag som redan var föräldraledig från mitt arbete på Teaterhögskolan i Malmö, med dottern Ida Fia, fick förlänga med ny tjänstledighet. Jag fick jobb i Bryssel men inte arbetstillstånd och fick hitta på annat. Jag läste franska på Fria Universitetet i Bryssel och blev lite lyxfru med kyrkans barntimmar och kurser i drejning för en amerikansk krukmakare, hon är fortfarande idag aktiv. När jag kör ner till Frankrike, förhoppningsvis nästa sommar (?) då skall jag hälsa på Carol Youngner. Carol var inspirerande och lite vild, krukmakare med dragning åt konsten, inte bara tillverkning av bruksföremål. Det ser man än idag på hennes hemsida.
Ett tag arbetade jag ideellt på Brussels Shakespeare Society, en engelsktalande teatergrupp där jag kunde få utlopp för mitt intresse för teatern. Kontakten fick jag genom Carol Youngner. De hade sina lokaler i ett warehouse i de skummaste kvarteren i Bryssel, en god kamrat sa att jag skulle lämna handväska och pass hemma. Eftersom jag körde med vår nyinköpta vita Citroen CV2 med belgiska skyltar väckte jag ingen uppmärksamhet och kunde på det viset "smälta in" och inte bli föremål för rån eller överfall. Den turkosa CV2 körde vi hem på jullovet och parkerade i garaget i Holmby, och köpte en ny vit av samma sort i Belgien. Vi tog tåget tillbaka till Bryssel efter lovet.
Anders pendlade från Waterloo till Bryssel och jag förstår inte idag hur han stod ut (?). Långa bilköer, massor av människor, trängsel och oväsen. Han var den typiske stadsmänniskan och kunde gärna bo mitt på Grand Place eller så.
Anders arbetade i projekt som var kopplade till EU, det var parlamentsbyggnader för det som skulle komma med nya EU. Jag vet att han t ex utformade rum där simultantolkarna skulle arbeta, ofta fick han vara med i processer där det handlade om just brukarmedverkan. Som arkitekt hade han hög status och det var svarta strumpor och svarta läderskor som gällde, vit skjorta, kavaj (men slipsen minns jag nog inte). I detta internationella sammanhang fanns det gott om koder att följa och respektera.
Jag återkommer framöver och berättar mer om vårt liv i Waterloo, men jag vill nog hämta bilderna först. Skälet till min skrivning idag är att det bästa med denna vistelse visade sig den 6 juli 1993 då vår dotter Klara Mimi föddes på Hospital Erasme.
Hon föddes under dramatiska omständigheter. Det var tänkt och planerat att jag skulle föda hemma i Lund (Sverige) eftersom vi skulle flytta hem den sommaren. Nu blev det inte så eftersom Klara Mimi plötsligt började bli aktiv och jag fick reseförbud.
Vår kamrat Benita kom innan dess till oss i Waterloo för att göra mig sällskap hem till Sverige, planerat var att vi skulle köra hem med bil i god tid innan, nästan fyra veckor innan beräknad nedkomst. Så blev det då inte och Benita fick åka hem ensam, utan mitt och barnens sällskap. Snopet.
Eftersom det var planerat att flytta hem hade vi lämna vårt hus i Waterloo och fick istället låna ett hus av en svensk familj, som vi kände genom Axels skola, vilken tur. Vi fick helt enkelt invänta det lilla barnens ankomst. Axel och Ida Fia fick också stanna kvar förstås. Flyttbilen körde hem till Holmby där mormor Hjördis tog emot och packade upp de dryga 50 kartongerna, hon möblerade och tog hand om allt.
Mödravården i Belgien var fantastiskt bra och jag hade under hela graviditeten en och samma läkare, hon var dessutom med på förlossningen (!). Jag minns inte det upplägget från svensk mödravård. Det var det bästa för Anders och mig, vi kände oss trygga och det blev den bästa upplevelsen för oss. In kom två unga franska läkare som skulle lägga ryggmärgsbedövningen, de var glada och vi skojade och hade roligt tillsammans. Märkligt kan jag idag tycka. När de kom in i rummet såg de ut som två rörmokare som kom för att rätta till en läcka eller så, de var så unga. Härligt! Jag var ju s k omföderska och ett bra praktikfall för dem båda.
Klara Mimi föddes tre veckor för tidigt och var så söt, hon hade gulsot och var brun och fin med alldeles svart kalufs. De fransktalande sköterskorna satte på henne en vit bomullsmössa eftersom hon fick läggas i solarium, de höll upp henne och ropade lilla söta Klara Mimi på franska. Det är därför hon döptes till Klara Mimi med bara ett m, på franskt manér, "Mimi".
Vi fick en fin avslutning på våra år i Belgien och längtade ofta tillbaka. Våren kom tidigt och hösten sträckte på sig, precis som man vill ha det. Vi blev en erfarenhet rikare som vi tog med oss vidare i livet.
Kommentera