Om inte denna förfärliga pandemi dominerat alla våras liv, då var min plan att pensionera mig nästa vår, när jag fyller 62 år. Men nu vet jag inte längre om jag vågar tänka mig det.
När vi nu öppnar upp igen för att resa inom och utom landet, då är jag rädd att vi får ett stort bakslag vad gäller smittospridning, under sommaren och kanske också under hösten. Vi får invänta ett bra vaccin innan vi obehindrat kan gå vidare i livet. Vi får lära oss att leva med denna situation.
Jag vill berätta om ett helt liv i arbete och måste dela upp detta i tre delar eftersom det handlar om 43 år och som vanligt "glöder pennan". Allmänt tror jag att mina blogginlägg är alldeles för långa. Istället borde jag skriva oftare och kortare. Jag får nog lära om helt enkelt.
Min kontorspraktik, som 17-åring, gjorde jag på Salanders Fabriks AB, på Bredgatan i Lund, med en sträng indendent som ledare. Kan ni tänka er? Vi satt med fyra-fem karbonpapper när det skrevs kontrakt och följesedlar, för att på det viset få kopior.
Jag har i mina 43 år som yrkesverksam haft lyckan att ha bra arbetsplatser och de bästa kolleger. Min allra första arbetsplats, som läkarsekreterare på Sankt Lars Sjukhus i Lund, var förstås lite tuff då jag blev överfallen av en patient, men ack vilken skola det var. Jag lärde mig massor på bara ett års arbete. Ordning och reda på kliniken härskade, vår klinikföreståndare höll bestämt i tyglarna. överläkarna däremot var av lite mjukare karaktär, i kontakten med administrationen i alla fall. Jag kan ana att deras arbeta på golvet, med patienterna nog fick se annorlunda ut. På den tiden fanns det "tunga" avdelningar på Sankt Lars Sjukhus. Alldeles i närheten fanns Rättspsykiatriska kliniken som man samarbetade med. Mmmmm. Nog inte så rätt för en ung tjej på 18 år kanske.
Ni som följer mig, vet att jag efter Sankt Lars Sjukhus träffade arkitekturprofessorn i hissen och fick ett bra arbete som institutionssekreterare på Arkitektskolan vid Lunds universitet. Jag arbetade där i många år (från hösten 1979) och arbetet var omväxlande och stimulerande. På den tiden (80-tal) såg det väldigt annorlunda ut. Forskaren skrev inte själv sin avhandling, det gjorde sekreteraren med ett handskrivet manus som förlaga. Jag fick också lägga in tabeller och bilder, ljusbordet var min hjälpreda. Tänk! Stenåldern tänker vi idag när forskaren gör allt arbete på egen hand. Som sekreterare var jag inkluderad från början till slut.
IBM elektriska skrivmaskin, med möjligheten att byta skrivkula! Vilken glädje! Denna close up på en skrivkula är så vacker. Jag har sparat flera stycken skrivkulor på arbetet, jag tycker de är så fina. Knepigt, säkert. Jag skulle tänka mig denna som skulptur - i största formatet - i brons - snyggt.
Jag sökte sedan ett arbete på Teaterhögskolan i Malmö, av de flesta kallad Scenskolan. Det bör ha varit kring 1983 eller så (?). Min uppgift på denna fantastiska skolan var från början på expeditionen. Man var liksom spindeln i nätet och skulle veta var alla höll hus, schema, lärare, studenter, lokaler. Antagningsproven var tunga administrativt, jag tror vi hade drygt 600 sökande till 12 platser, och allt sköttes med enkel teknik. Detta var då i mitten av 80-talet. Jag har fortfarande idag kontakt med kolleger från skolan, en del har redan pensionerats. Tack vare Eta, som var ateljéföreståndare, håller vi samman och försöker träffas ett par gånger om året, undantag nu i pandemitider förstås.
Det mesta som jag är bra på, det har jag lärt mig antingen av våra fina hästar eller på Teaterhögskolan i Malmö. Det handlar om lyhördhet, god samarbetsförmåga och en nypa av civilkurage.
Från mitt arbete på expeditionen gick jag vidare in och blev ekonom och arbetade nära styrelse och prefekt. Det var givande att arbeta mer långsiktigt och övergripande - att arbeta i helheten så att säga. Med prefekter som Birgitta Vallgårda, Barbara Wilcek Ekholm och Henry Stiglund fick man växa med sin uppgift och var alltid inkluderad och det fanns också goda chanser för ett inflytande.
Henry Stiglund frågade mig 2006 om jag kunde tänka mig att gå in och arbeta som producent för avgångsklassens sista år. Det gjorde jag mer än gärna och jag flyttade mitt kontor till Bryggeriteatern på Bergsgatan, in på gården intill Inkonst. Jag fick bli den första producenten på Bryggeriteatern. Tack Henry! I flera år trånade jag efter producentutbildningen på Dramatiska Institutet i Stockholm, men det gick inte att lösa praktiskt. Jag blev väldigt glad för förtroendet jag fick av skolans ledning. Efter ett dryga års pendlande mellan Stora Nygatan 52 och Bergsgatan (Bryggeriteatern) fick vi hösten 2007 möjligheten att lägga också undervisningslokalerna på Bergsgatan, i den byggnaden som kallades Pralinen. En ny tid väntade för "scenskolan" i Malmö.
I de senare årens uppdrag som producent på Teaterhögskolan i Malmö fick jag den lyckan att arbeta och utvecklas tillsammans med kolleger och studenter.
Ett inte helt lätt uppdrag, att få produktionsbudget och alla inblandade att samsas kring prioriteringar och val. Studentgruppen var behändig och bestod av 12 studenter, regissör, scenograf, kostymörer och teatertekniker ingick i teamet. Säkerhet och arbetsmiljö var alltid viktigt, för medarbetare och publik.
Jag fick ibland lösa lite udda uppgifter; ordna ett ton potatis till Tysk Dramatik (?), som skulle ligga på scengolvet, en tålig sort, som fick bytas ut efter halva spelperioden som var på fem veckor. Till detta ville regissören också ha kokande potatis på scenen, på ett gäng kokplattor. Allergi, kokande vatten på scen - stora utmaningar.
Vi var i Tammerfors på Nordisk Scenskolefestival och en av studenterna hade glömt sin rekvisita, vindruvor, vindruvor som var väldigt viktiga för scenen. Jag fick gå ut i staden Tammerfors, till affärer och restauranger - men ingen hade färska vindruvor. Detta var i slutet av 80-talet. Idag skulle det inte vara ett problem. På en av gatorna såg jag ett litet kafé som hade vindruvor hängande i taket, som dekoration. Man kunde lätt förväxla dem med äkta vindruvor. Jag slank in på kaféet och fick personalen att plocka fram en stege och klippa ner ett par klasar till mig. Gratis. Tänk så bra. Situtationen räddad.
Som producent får man många olika slags utmaningar att lösa, passar mig som handsken. Hela mitt liv har gått ut på att hitta lösningar. Jag vill nog säga att jag har lyckats bäst i arbetslivet, mindre bra i familjelivet. Så kan det gå.
Fortsättning följer
Kommentera