Vi har haft vår första visning av Skårebacken och hoppsan vad det är många fler än vi som gillar huset och trädgården, tack och lov för det.
Bara en timme efter visningen hade vi fått flera seriösa bud och på tisdag har vi en sista visning.
Bjurfors köpte vi av och Bjurfors har vi anlitat för att sälja, samma mäklare, en ung kvinna som faktiskt vuxit upp i byn Sövestad.
Vi är inte den sorten som köper en "fastighet", vi köper ett sätt att leva och vara. När vi bodde på Trillabakka Gård med islandshästar, stallkatter och ett gäng med hundar - då var vi en sort. När vi nu har provat på att vara lite urbana och bo i en liten kyrkby, i ett sammanhang - då blev vi en annan sort. Den senare var inte riktigt min stil, nu väntar det fria livet igen hoppas jag.
Nu kan vi flytta hemifrån, båda två. Dottern Ida Fia har sina planer och jag har mina egna. Det är första gången på väääääldigt länge som jag skall bo ensam, senast var jag bara 19 år.
Dottern blev lite lättad över att jag inte fick köpa det fina huset i urskogen utanför Boxholm. Att bo där ute i skogen, nästan 5 km dålig grusväg - tänk om du blir sjuk? Eller demens och går vilse i skogen? Jag hade älskat att bo där, det tror jag, men nu får jag leta upp en annan plats att älska.
Toscana eller södra Frankrike är inte alls möjligt längre, det får vänta.
Jag tror att det är tur att vi flyttar på olika håll nu - innan jag också begåvas med Alzheimer eller så.
Nu får jag klara mig själv och det skall gå bra. De små och högt älskade kusinerna Signe och Siri får vi ha delad vårdnad om. Vi kan inte dela på dem.
Nu har jag drygt tre månader på mig att hitta ett boende - gärna ett litet hus i en skogsglänta.
Jag har skrivit till alla våra skånska slott och herresäten, om att i första hand köpa och i andra hand hyra. Troligen helt utan framgång - men ett försök har jag i alla fall gjort.
Härligt att vi tog modet till oss och satte igång processen redan nu i höst, det känns spännande att än en gång börja ett nytt liv - denna gång alldeles på egen hand.
Kommentera