Det var i slutet av sommaren och hon stod framför det strama huset. Hon var ditkallad och kisade mot solen, hon tog sin hand för att skydda ögonen, ni vet så där som man gör.
Hon tjuvtittade in i hallen, in genom det smala fönstret som satt i den strama dörren.
Hon hade en dålig känsla. Hon ville inte veta mer. Hon ville vända och gå sin väg. Nu gick det inte att backa, andra var på väg till det strama huset. De kom cyklande, de bor i samma stad.
I samma stad som det strama huset.
En stund senare ekar hennes skrik av sorg och smärta, det ekar över hela kvarteret. Över hela staden.
Hon är inte den strama sorten, det har hon aldrig varit. Inte som hon själv känner sig.
Det var i den stunden som sorgens penna med smärtans bläck tecknade det tomma rummet i hennes hjärta. Det blev det andra tomma rummet. I hennes hjärta. Oroa er inte. Det skulle komma fler. Hon har nu tre tomma rum i sitt hjärta.
Kommentera