Lite med hjärtat i halsgropen har vi nu bestämt oss för att sälja redan i höst. Vi båda, Ida Fia och jag kan nu äntligen gå vidare i våra liv, utan gemensamt ansvar för hästar, gårdar och gamle Isak eller för att finnas till för mormor Hjördis. Ingen behöver oss längre. Vi kan gå våra egna vägar.
Vi har de senaste åren varit en enad trupp för att klara av allt det tunga som vi varit med om. Utan Ida Fias goda energi och empati hade jag inte klarat dessa åren. Hon är en ung kvinna som har lätt för att älska och hitta kreativa utvägar för att överleva och förvalta livet. Hon kan axla ansvar på ett moget och överraskande klokt sätt. Det skall bli spännande att följa henne på avstånd och jag är glad för att fortfarande få vara hennes mor och goda vän.
Nu blir det spännande för oss båda! Ida Fia har intressanta idéer om att utveckla sitt företag. Jag har ju haft mina drömmar om Toscana/Södra Frankrike som jag för närvarande har lagt på vila. För hur länge vet jag inte idag, det får liksom pandemin bestämma.
Det jag hoppas är att vi båda kan hitta nya viktiga platser. Jag söker nog ändå ett litet hus i en skogsglänta - där man kan känna den goda energin och naturens puls. Jag vill köpa en ny stor hund, som sällskap till småhundarna Siri och Signe. Gärna en Berner Sennen, man behöver en stor och stabil hund om man skall bo ensam i skogen. Som sagt jag önskar att bo på landet, med en stor härlig trädgård, det kan också vara en liten avstyckad gård. Precis som Johannas Hus i Brösarp, som blev alldeles för dyrt och med 1 000 kvm Parkslide. Det borde finnas fler sådana hus, som är äkta och relativt oförstörda.
Det blir trist om jag tvingas köpa en lägenhet - då kommer jag sakta att tyna bort. Jag har inte bott i lägenhet sedan jag var 20 år och har svårt att se mig där. Det handlar för mig om identitet, vem är jag och var är jag? Jag vill ha en trädgård, jag vill bygga, jag vill planera, måla och utforska. Jag vill lära mig mura och bli bättre på att snickra och bygga konstruktion. Livet här i en by är liksom på låtsas för mig, jag vet att jag är knasig, men för mig är inte detta på riktigt. Det är på låtsas.
Vi har bott på Skårebacken ett år, vi trodde att det skulle bli fler. Vi har trivts så himla bra och huset har talat till oss, dock inte på samma sätt som Trillabakka Gård, men det är helt i sin ordning.
Om ni känner någon som vill bo i ett 30-talshus, präktigt och byggt i stabilaste tegel, av Greve Piper på Krageholms slott, med såpskurade trägolv, härligt ljus och den mest fantastiska trädgård - då får man kontakta Louise på Bjurfors i Ystad.
Idag har vi målat ett par ledsna vindskivor för att de skall klara vintern. Vi har också varit på husjakt. Det kunde ni inte tro, eller hur? Hur viktigt är boendet för dig? Är du den lyckligt lottade som kan bo varsomhelst och ändå vara lycklig?
Kommentera