Glad i hågen försökte jag flytta in i min lägenhet för att packa det sista och bo där sista veckan innan flytt.
 
 
 
 
 
Men ack nej, drygt två veckor har gått och jag fick vända i dörren. Det går inte att bo där. Med svansen mellan benen fick jag åter igen flytta in hos dottern Ida Fia i Ystad. Det går bra, Siri och jag var välkomna (fniss). 
 
 
Duschrum, tvättrum något utgrävt 
 
Toaletten likaså 
 
Min hund Siri repar sig och allt ser bra ut. Dagen efter operationen fick hon tyvärr ett epilepsianfall, i sviterna av narkosen tror vi, men nu är det bra. Hon är piggare än vanligt och igår följde hon med mig till "Himlatorp" för att påminnas om vart vi flyttar om tio dagar. 
 
På måndag börjar arbetet igen och min semester blev som sagt lite udda. Jag arbetade en hel del eftersom det passade sig så. Jag längtar till min arbetsplats och mitt kontor på Arkitektskolan. Vi får se vad pandemin tillåter.
 
 
 
 
 
Byggfabriken har jag idag beställt en bruten (mjuk vit) Auro väggfärg, lätt att använda och med en känsla av kalkfärg, som ger en matt fin yta.
 
Jag vet att det idag finns bra kalkfärger för inomhusbruk, men vi har så god vana av Auro. Vi arbetade med denna färg redan 1994/95 då vi renoverade Ola Hans Gård, senare också på Trillabakka Gård och nu på "Himlatorp".  Färgmakare Ottosson i Genarp säljer inte längre Auro och jag köper på Byggfabriken. 
 
 
 
 
 
 
Bottenvåningens väggar skall fräschas upp direkt vid inflyttningen, övrigt får vänta till våren. Till vår/försommar blir det också renovering av fönster på boningshuset och målning av fasaden. Vi får se vad huset berättar för oss när vi väl flyttat in. 
 
Jag känner mig lugn eftersom jag varit med om att renovera två liknande gårdar, från samma tidsanda (1700-1800-tal) - ett arbete som gett mig mycket erfarenhet och kunnande. 
 
"Himlatorp" är ej heller en stor gård med ekonomibyggnader att oroa sig för, formatet är behändigt. Jag kan med stege måla det mesta på huset själv.
Huset i Sövestad, på Skårebacken, blev ett bekymmer eftersom huset var för högt för eget arbete (av mig i alla fall). 
 
Jag är nämligen en höna när det gäller att arbeta på hög höjd. I mina gener finns det motsatta, min far Stig kunde promenera på ett tegeltak, i trätofflor, utan att vara besvärad över höjden. Han kunde svänga sig i kyrktornen för att rigga ett åskskydd. Dessa gener har min bror och hans söner ärvt och de driver vidare familjeföretaget och arbetar med åskskydd på Öresundsbron, sjukhus, kyrkor och andra offentliga byggnader. Min far Stig är stolt! 
 
 
 
 
 
Jag vill gärna klara mig själv, det är ju tjusningen med det hela. Lägga upp och planera (nu tillsammans med Ida Fia förstås) och sedan genomföra projekten, så in i bänken tillfredställande. 
 
Att jag har överlevt i min lägenhet det är tack vare det nästan omedelbara beslutet att flytta ut igen. 
Jag har dessutom trivts i min lägenhet och i huset, men inte i stadslivet. Så lite man känner sig själv. 
Mina vänner visste långt innan jag själv, att det inte skulle gå bra för mig att bo i staden. 
 
Jag avslutar med bilder från lägenheten på Hjortgatan, en liten äkta fin lägenhet som jag varit väldigt förtjust i, om det råder ingen tvekan. En liten bostadsrättsföreningen som kämpar på och gör ett bra arbete. 
 
Det jag saknar i Lund, det är en plan för byggnadsvård. Här får man göra vad som helst med de gamla husen, det finns förskräckliga exempel på detta. Synd, när en gammal byggnad väl är förstörd då är det för sent. I Danmark är man bättre på att vårda de gamla städerna och dess bebyggelse. Vi borde lära av dem. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej