Det är nu ett år sedan min mor Hjördis gick bort i Alzheimers sjukdom. Vi är många familjer som drabbas och sjukdomen kommer smygande för att så småningom slå undan benen för såväl den drabbade som familj.  
 
Mina bilder visar min tolkning av Alzheimers. Att jag som anhörig i det senare skedet ser en främmande person som är långt borta från mig - en helt annan. En främling, ej längre min mor
 
Det är möjligt att jag nu repeterar något från mitt inlägg  Sorgen skapar tomma rum i mitt hjärta 
Så lär det ju bli om också jag har Alzheimers, ni får helt enkelt vänja er. 
 
  
 
 
 
 
Vi kan inte riktigt minnas när vår mor blev "sjuk", det som vi tolkade som virrighet och vanlig glömska var nog de tidiga symtomen? 
 
Jag är glad för att jag slutade mitt arbete i Malmö och fick tjänsten på Arkitektskolan i Lund. Hennes sista år på Sofiaparken (fem-sex år) kunde jag cykla till henne på lunchen och äta med henne, vi träffades i princip varje vardag. På helgerna, kanske varannan, åkte hon med mig på fredagen till Trillabakka Gård för att stanna över helgen, på måndagen släppte jag av henne på hennes älskade Sofiaparken i Lund. 
 
 
En av de sista helgerna innan Hjördis blev för sjuk, utanför stallet. 
 
Dessa år var viktiga för mig och för henne också hoppas jag. 
 
Sonen Axel bodde i samma kvarter, han stod sin mormor närmast av alla. De umgicks varje dag, förstås så kunde han ibland tröttna på "hennes tjat", det får man ju göra. 
 
Hjördis var en stor person, hela familjens aktiviteter och tankar kretsade på något vis kring henne. 
Hon var mån om andra och la stor vikt vid rättvisa och uppriktighet. 
 
 
 
 
I ett tidigare blogginlägg har jag berättat om hennes liv med min far Stig. De fick en liten son, när Hjördis bara var 16 år och min far 21 år som fick namnet Stig Lennart. Pojken dog på sjukhuset i samband med födseln. Det dröjde sedan många år innan min bror Klas Göran kom till världen (1954), och jag fem år senare (1959). Hjördis var själv ett barn när detta hände och vi har aldrig talat om det. På något vis stängde hon dörren och först när hon blev demenssjuk öppnades den igen, lite på glänt. 
 
 
Hjördis med min bror Klas Göran 1954, på Trädgårdsgatan i Lund
 
Hjördis berättade för oss om en man som var olycklig, som satte sina tofflor vid fönstret, högt uppe i en korridor på sjukhuset, han ville hoppa. Om jag inte minns fel (?) så berättade hon denna historia första gången när jag och dottern Klara Mimi gjorde henne sällskap på magnetröntgen. MR ingick  som ett första steg i demensutredningen. När vi satt kvar en stund i korridoren efter undersökningen berättade hon med inlevelse och pekade mot ett fönster i korridoren. Hon såg bilden framför sig. 
 
Några år senare, när jag via personbevis fick veta om Stig Lennart förstod jag att berättelsen handlade om henne själv och mannen i tofflorna var min far. Min far Stig var en känslig man och de var unga. Jag kan förstå att han blev förtvivlad när deras förstfödde dog. 
 
Kan det vara så att man som demenssjuk öppnar det innersta rummet? Kanske blir berättelsen inte helt överensstämmande med det som verkligen hände - men man öppnar dörren som varit stängd i många år, kanske ett helt liv, och ut kommer en berättelse eller ett trauma som man förträngt. 
 
När jag nu flyttar till torpet, som vi letar namnet på, då får jag 15-20 minuter med cykel till min sista moster. Vi har länge pratat om att anteckna de minnen och berättelser som finns från deras gemensamma barndom och ungdom. Det som Siv minns, hon har ett väldigt gott minne så det går nog bra. Det finns också massor av foton som jag skall scanna. 
 
 
Min moster Siv sitter längst ut till höger på första raden, min mor Hjördis längst ut till vänster på samma rad. 
 
Min moster Siv är också min gudmor och hon stod min mor Hjördis väldigt nära. De var de yngsta flickorna i familjen och höll samman. Siv är 85 år gammal men samtalen jag har med henne är helt tydliga och klara. Hon är skarp och analytisk, allmänbildad och älskad av hela sin familj. Leif, hennes make, är en godhjärtad man, som hade tålamodet att låta Hjördis komma ibland över helger till Valje för att besöka dem. De första åren tog hon själv tåget från Lund till Bromölla, de senare åren skjutsade vi henne till Valje. 
 
När våra anhöriga går bort då försvinner också en del av vår historia och kvar står vi, med sorgen och undrar hur det kunde gå så fort? Viktiga människor försvinner med vår egen historia. 
 
Jag vill lämna någon slags avtryck och använder i viss mån bloggen som en anteckningsbok. Mina barns far Anders gick bort för snart fyra år sedan och en stor sorg drabbade oss. Nu arbetar jag med att dokumentera familjens filmer och bilder för att barnen inte skall tappa sin historia den dag då jag inte finns mer.
 
Det finns nog många som inte bryr sig, det är troligt, men jag bryr mig. För mig är det ett sätt att visa respekt och kärlek för de som lämnat, det är klart att vi skall minnas dem och gärna tala om dem nästan varje dag. Vi skall inte gråta och tycka synd om oss själva, vi skall lyfta de personer som vi respekterade. Vi skall minnas dem med förtjänster och egenheter. Vi skall vara glada för att vi fick vara en del av deras liv. 
 
 
 Min bror Klas Göran och jag 
 
Eftersom jag på många sätt följer min mor i spåret kan jag misstänka att jag också drabbas av Alzheimers, det är ju ärftligt betingat och jag är beredd och har en livsstil som i viss mån kan bromsa utvecklingen. Jag ser också en tröst i att forskningen går framåt i raskt tempo.
 
Det handlar om motion, hälsa och kost, att sysselsätta sig och ha kul - att helt enkelt leva livet - och om drygt tre veckor kan jag komma tillbaka till det som ger mig livskvalitet. Att läsa, skriva och reflektera. Ett liv i lugn och ro, på landet, med frihet och natur in på knuten. Ett vackert hus som ger energi och livslust, en kreativ verkstad för keramik och måleriarbete, en trädgård som inbjuder till arbete och rörelse, frisk luft och en himmel så hög. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

1 kommentarer

Jenny

10 Aug 2021 19:45

Så fint skrivet. Jag ser ju mycket av detta i mitt jobb som undersköterska. Din son är helt otroligt gullig. Många håller sig undan helt och hållet när minnet försvinner till viss mån hos våra äldre. Men både du och din son fanns där för henne ♥️

Kommentera

Publiceras ej