En lördag för någon vecka sedan fick jag och hundarna ge oss iväg på en utflykt. Vårt hus här på Skårebacken skulle bli fotostudio och extra försiktighet vill vi ha i dessa tider. Jag får inte berätta vem som var här, det är ju hemligt. Fniss. Det kommer att visa sig.
När dottern Ida Fia om tre veckor flyttar sin verksamhet till Ystad får hon plats med en egen fotostudio, det är därför hon valt en trerumslägenhet. Ett rum för arbete; foto, grafisk design och måleri. Fina rum med högt i tak och stora fönster som ger bra ljus.
Hursomhelst så körde jag till Snogeholmssjön och solen gjorde mig och hundarna sällskap.
Visst är det så också för er? Att ni under en bilfärd i ensamhet tänker till och funderar?
Så är det för mig och under bilfärden kom jag till att tänka tillbaka på alla dessa timmar med våra hästar. Arbetstimmar som handlar om träning, omvårdnad av hästar, stallsysslor, hö, spån, halm, vatten, mocka, tömma boxar, strö nytt. Veterinärbesök, tack och lov inte alls många under våra många år, tack och lov. Vi har haft två tre kolikanfall, ett par tre hovbölder, det är nog allt.
Jag saknar åren med våra hästar. Det handlade tidigt om balansövningar i allmogeträdgården på Ola Hans Gård, strax utanför Lund. De små flickorna Ida Fia och Klara Mimi var väldigt små när hästarna kom in i deras vardag (två och fem). Eftersom vi bodde på egen gård kunde vi också ha hästar hemma och antalet utbildningstimmar blev oändliga. Det var varje dag från morgon till sen kväll under massor av år. Tidigt, kanske för tidigt, fick de båda döttrarna ett stort ansvar för sina hästar.
Allteftersom kunskapen blev större blev också hästarna bättre och i tonåren hade båda döttrarna fina tävlingshästar att utveckla sig tillsammans med.
Det blev att lära för livet.
Många kyliga kvällar i ridhus på helgkurser, här hittade jag fina bilder som Klara Mimi tog när vi var på kurs för Agnar Snorri Stefansson från Stad Gavnholt i Danmark. Benedicte Cappelen på SveaHestar arrangerade kursen och vi var där med hästarna Sjodur och Djarfur.
Tänk alla vänner vi har fått genom arbetet med hästarna! Många av dem har vi fortfarande kontakt med. Jag kan sakna den tiden, det var hårt arbete som blandades med god gemenskap och många goda skratt.
Så många mil jag har kört med bil och hästsläp, först på de senare åren hade vi hästlastbil. Att köra med bil och hästsläp är drygt, det är långsamt och tröttsamt. Det blev många långa resor med Sjodur och Esja när tävlandet var som mest intensivt. Kvaltävlingar i Danmark och Sverige, SM i Norrköping osv. Långa resor, många dagar per år i många år. Våra hästar har alltid varit lättlastade och gillat läget, det var viktigt för oss, harmoni och ömsesidig respekt.
Det blev många utbildningstimmar med de bästa som t. ex Johann Fridgeirsson, Unn Kroghen, Heimir Gunnarsson och Agnar Snorri Stefansson, oftast helgkurser som skulle kombineras med arbete och skola.
Tidigt var döttrarna med i Lag-SM för islandshästar och då drog vi upp till Mönsterås. Aldrig upplevde man att det var arbetssamt - vi var så motiverade och intresserade av arbetet med hästarna. Ofta tältade vi (?) och ibland kunde vi hyra en stuga eller ett rum. Tåligt släkte, de här hästtjejerna och vi ponnymammor.
En sommar körde jag och Caroline, med bilen full av hästtokiga tonåringar, till Holland och VM för islandshästar 2007. Det året fick Niels och Sussies fina sto Hrísla från Skáneyland ett VM-guld i avelsklassen för femåriga ston. Vi bodde i tält och det blev en busig vecka. När jag och Caroline skulle köra hem en vecka senare körde vi vilse i Europa. Då var det möjligt, vi hade ingen GPS vad jag minns. Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker tillbaka på den resan.
Nu däremot kan jag få lite rysningar bara jag ser ett hästsläp och jag hör stampandet av en otålig häst. Nu idag när det är kallt och isigt tänker jag på vintrarna på Trillabakka då vi fick skotta en gång ut till hagarna och vi alltid var oroliga för staketen, om det skulle hålla. När vi broddade för att inte hästarna skulle gå omkull på isen, notera då att detta var islandshästar. De är oftast som små ballerinor på isen, det finns t o m en tävlingsgren på is - istölt.
Det var egentligen först nu för ett år sedan som hästlivet upphörde, när vi lånade ut hingsten Krummi och ett halvår senare, vid midsommar sålde honom till samma familj.
Om man vill göra en förändring - då kan man inte samtidigt hålla fast vid det gamla, så är det.
