In i rummet stormade två rörmokare, klädda i grönt. Trodde vi, Anders och jag. Men det visade sig vara två unga, väldigt unga, franska narkosläkare som kom för att hjälpa mig med ryggmärgsbedövningen. 
 
Dessa två läkare gav oss många glada skratt och la den perfekta bedövningen som precis var den hjälp jag behövde för att klara uppdraget. 
 
Vi var på förlossningsavdelningen på Hopital Erasme i Anderlecht, Belgien och det var sommaren 1993. 
 
Veckorna innan hade varit dramatiska och planen var att jag tillsammans med en vän skulle köra hem till Sverige i god tid innan beräknad nedkomst. Efter några år i Bryssel (Waterloo) skulle vi ändå flytta hem till Skåne och vi tyckte nog att det bästa var att få lilla barnet hemma.  Men ack nej, det lilla barnet kunde inte vänta och jag fick förbud att resa. Vi fick låna ett hus i Waterloo, av familjen Johansson, och där fick vi bo när flyttbilen gick hem till Sverige. 
 
Det lilla barnet visade sig vara Klara Mimi, med ett m i Mimi eftersom de fransktalande sköterskorna tyckte så. När de fick se denna lilla flicka med sitt svarta hår och alldeles gyllenbrun av sin gulsot då utropade de i kör "Oh, petite Klara Mimi!"
 
Lilla Klara Mimi blev populär och skulle visas omkring på avdelningen när hon var besiktigad och klar. En liten svensk flickbaby, ovanligt söt dessutom. 
 
Gissa om Anders var mallig som en tupp!  Han hade verkligen fullt upp med att hålla ordning på Axel och Ida Fia i ett lånat hus och redan veckan efter förlossningen skulle vi köra hem till Skåne. 
 
Klara Mimi föddes fem veckor för tidigt och fick sola i solarium, den lilla vita mössan var väldigt klädsam. 
 
Vi hade fått falskt alarm veckan innan och Birgitta (från Älmhult) fick köra mig in till sjukhuset . Anders arbetade mitt i Bryssel, en stor stad, och det var inte helt givet att vi i en brådskande situation skulle få tag på honom. På den tiden, för tjugoåtta år sedan, var man inte på långa vägar så tillgänglig som idag. Tiderna har förändrats. 
 
Många av våra svenska vänner var bekymrade när vi flyttade till Belgien; är det så bra? Vågar ni verkligen det? Med barn och allt? Det är ju inte så bra som härhemma, eller?
 
Det kan jag säga, att bättre mödravård finns inte. Vi hade en ganska vanlig försäkring, så den var inte i lyxklass. Vi fick egen kvinnoläkare som följde hela graviditeten och när det var dags att föda, då kom hon till sjukhuset. Hela tiden kände vi oss trygga. Jag kan tänka mig att Anders fick mycket stöd i att vi kände läkaren, hon kom och hon kände väl till vår bakgrund och våra funderingar kring en förlossning. 
 
Axel var drygt fem år och Ida Fia lite mer än ett år gammal när vi flyttade till Waterloo. Vi körde med vår lilla Citroen CV2 och det gick som en dans. Flyttbilen mötte oss vid det lilla hyrda huset, ett charmigt hus med stor fin trädgård. Det var ett äventyr för hela familjen. Axel började skolan och fick massor av kamrater, han läste franska och busade omkring. Ida Fia var för liten för skolan och det blev kyrkans barntimmar för hennes del. 
 
Våra år i Bryssel avslutades på bästa sätt, vi fick en liten dotter, Klara Mimi, med oss hem i bagaget. 
 
Hipp Hipp Hurra! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej