Jag flyttade till centrala Lund i mitten av februari och var så himla nöjd och glad. Lägenheten är fantastiskt fin, huset byggt 1860 och mina medägare på Hjortgatan 12 är sympatiska och bra.
Här går jag på gatorna, på krossat glas, fimpar, snuspåsar, en och annan pizzakartong som får sällskap av en tillknycklad ölburk. Det är inte alls så himla fint. Tilläggas bör att jag bor i studentkvarteren, bakom Domkyrkan, vid Kulturen.
När man går på krossat glas - då kan man inte vila i steget.
När vi tränade våra hästar var det viktigt, att de kunde vila i steget. Underskattat är gångarten skritt, men inte för oss, och ej heller Heimir Gunnarsson (tränaren). En häst med en bra skritt, som vilar i steget visar en god samlad energi utan stress. Överilat blir det när energi ligger framför hästen, vi kan också kalla det för stress.
Nu när jag balanserar omkring på pizzakartonger och glaskross kan jag inte samla min energi. Jag kan inte vila i steget (gud vad jag tjatar).
I skådespelartekniken är det också avgörande, kanske också i andra tekniker (?).
Summan av detta är nu att jag inte har energi eller lust att skriva eller måla längre. Blogginläggen som annars ligger och trycker glesar ut och blir sämre. En gång i månaden.
Nu hoppas jag dock på en förändring, min lägenhet säljs och tillsammans med dottern Ida Fia har jag köpt ett superfint hus, utan grannar, med grusväg direkt till Ryssbergets fot.
Naturen är fantastiskt fin och vi är på den svaga gränsen mellan Skåne och Blekinge.
När vi har tittat på huset har flera ryttare till islandshäst kommit på den lilla grusvägen. Oh! Tänk att rida där! Mil efter mil i härliga skogar.
Idag godtog säljarna vårt bud och om allt går bra så flyttar vi in 1/9 eller 1/10.
I helgen träffade vi en annan mor och dotter, som också bryter mot normen. Så länge de är singlar så bor de tillsammans, de trivs bra och får en härligt luftig ekonomi som i sin tur ger frihet. Vi blev en slags förebild för dem, de vågade ta samma beslut. Jag är den eviga singeln - men Ida Fia kan ju närsomhelst snubbla på en prins och då snubblar jag snabbt ut och vidare till Italien eller Frankrike.
Lätt som en plätt plus att vi har roligt under tiden.
Det sitter alldeles för många ensamma i sina lägenheter eller hus. Man kunde bo tillsammans och ta hand om varandra istället. Så himla speciella är vi väl inte? Att man inte kan umgås och respektera varandras integritet?
Förutom det fantastiska boningshuset har vi Lillhuset som blir kontor och gästhus, vi har Verkstaden (36 kvm) som blir ateljé och kreativt rum. Ett växthus på 24 kvm som bjuder upp till dans. Ni kan tänka er? När huset renoverades fick man hjälp av två arkitekter som båda är professorer emeritus i Bebyggelsevård, faktiskt på min Arkitektskola vid Lunds universitet. Det blev ny takstol, nytt halmtak, ny ovanvåning. Enkelt och fint renoverat.
Det finns massor av kul som behöver fixas i trädgården, som är väldigt tom och tråkig. Inga problem, planerna är redan smidda. Idag finns en trädgård på 3 000 kvm med syrener, bärbuskar, fruktträd och en rejäl perennrabatt. Det är bara att fortsätta förfiningen och kompletteringen.
Ni som följer mig blir trötta, jag förstår, vår son Axel blir också trött, på den energi och kreativitet som flödar över. Vi träffas bara ett par gånger om året och det är knappt att han står ut.
Nu vet ni var jag håller hus, ni som har undrat. Jag vill ha tillbaka min energi och kreativitet, min absolut bästa vän i livet. Med naturen på knuten, på en lugn och fridfull plats, där ordnar det sig troligen. Jag vill ha tillbaka mitt skrivande och mitt skapande helt enkelt.
Kommentera