Den kan tänkas att denna turen 1977 är för kort för att kallas resa (?) men jag vill ändå använda bilden som bild nr 1 i det uppdrag som min kollega Louise har gett mig via Facebook.
Jag skall lägga in 10 bilder från resor, jag skall berätta om resan och nominera en ny kamrat för uppdraget. Tack Louise, jag är glad för uppgiften.
Till saken hör att familjens bilder, i fysisk form, ligger nedpackade i ett förråd. Det var när vi flyttade till Toscana i augusti 2019 som vi fick ordna en trygg plats, det är ju viktiga grejor. Hårddiskarna (PC) har kraschat en efter annan och familjens digitala bilder är ett minne blott. Så är det tyvärr. Jag har hittat en del bilder från äldre inlägg i FB som jag använder.
Som min första bild har jag valt en bild med min mor Hjördis och mig i min superlilla Fiat 126. Jag är inte helt säker på att vi just där är på väg till Malmö (?) - men jag minns så väl den första egna "resan" vi två tog till Malmö för ett besök på Ikea. Vi körde i min lilla gula Fiat, jag hade precis fått körkortet och vi skulle på långtur till Malmö. Fniss.
Min mor Hjördis hade inte eget körkort och gissa om min far blev lättad när jag fick mitt körkort och en egen bil, 10 000 kr kostade den och vi köpte den i Malmö. Bilen stod parkerad ett bra tag utanför huset vid Sofiaparken 5 F innan jag fick mitt körkort. Min bror Göran var hygglig nog att övningssköra lite med mig och jag längtade så efter mitt körkort. Jag kan nästan minnas doften av bilen. En skotskrutig filt hade jag pyntat med och ett mjukisdjur (lejon) som jag döpte till Göte Lejon. Jag skulle fylla 18 år.
Vår första egna resa gick till Ikea förstås, färden dit gick bra utan komplikationer men eftersom jag precis fått mitt körkort var jag nog ändå lite vilsen. Vi skrattade för mycket tror jag och tappade koncentrationen när vi skulle köra hemåt.
Jag hoppas att många får skratta lika mycket med sin mor som jag har fått. Jag saknar hennes person, den där bestämda, orädda och glada kvinnan. Hon var så älskad, hon skulle bara veta. Hon skrattade med våra tre barn och hängde med i deras skämt och jargong väldigt länge. Hjördis hängde med och var alert och modern i sinnet.
Alzheimer förändrade henne och hon försvann och blev en annan. En stor sorg.
När jag nu bor i Lund, hennes älskade Lund, kan jag väl se henne flängande på sin cykel, jag ser henne på platserna här i Lund. Hon cyklade till hon blev 80 år, då kände hon själv att det inte var läge. Förnuftigt.
En märklig känsla att efter så många år komma tillbaka till sin stad, där man har växt upp. Varje dag när jag tar mina långa promenader i staden blir det en minnenas kavalkad. För bara någon dag sedan mötte jag en kamrat som jag fick lekskolan och hela grundskolan med. Vi kände bums igen varandra trots att vi inte träffats sedan årskurs 9 (!). Råkar ni ut för detta? Carina bor i centrala Lund och vi kan träffas igen.
Min första egna resa med lilla bilen gick alltså till Ikea och efter shoppandet bar det iväg hem till Lund. Det enda problemet var att jag körde fel och vi kom upp vid Rosengård och kunde inte hitta ut igen, gissa om vi skrattade, skrattade och skrattade.
När vi hade snurrat omkring några varv kom kvarterspolisen och frågade vad vi höll på med. Jo, vi har kört vilse, vi skall till Lund. Det är första gången vi är ute och kör. De artiga och trevliga poliserna fick ta sig en titt på mitt körkort utfärdat den 5 september 1977, nog bara en vecka gammalt gissar jag. De skrattade och vi skrattade. Ingen fara, vi visar er vägen ut till Lund, följ efter oss.
Vi hittade hem till Lund och Sofiaparken, bilen hade skött sig och min första egna "resa"
slutade väl. Ni kan ana hur många turer Hjördis och jag gjorde med den lilla bilen. Ni anar också att min far Stig blev lycklig för att slippa "köra omkring" med min mor. Nu kunde jag ta hand om skjutsandet till Obs (Burlöv), Ikea och Överskottsbolaget eller till någon plantskola för att köpa penséer.
Min lilla Fiat fick sedan vara med om mycket, 23 hästar vill jag minnas, man startade med en vajer, precis som på en traktor. Det krävdes nedförsbacke, medvind och hemlängtan för att den skulle komma upp i hastighet. På den tiden hade man inte bråttom, man var ung och hade ju hela livet framför sig.
Så här såg den ut - men jag hade förstås den sportiga varianten med svart soltak. När min vän Andy skulle ta studenten, då hämtade vi honom med min lilla bil, öppnade soltaket och pyntade med björkkvistar och ballonger.
På den tiden gick jag gymnasiet på Polhemskolan och det kunde mycket väl hända att ett gäng killar hade lyft bilen och ställt den på tvären på parkeringen. Bilen vägde 500 kg och var liten och nätt.
Jag fick då vänta med att köra hem tills bilarna bredvid var flyttade.
Bilden på min mor och mig i bilen är bild nr 1 av 10, jag nominerar Anna-Maria Blennow att ta fram 10 bilder från olika resor, berätta om dessa och nominera en ny kamrat för varje ny bild.
Man gör detta bara om man tycker att det är skoj och av egen fri vilja förstås.
Kommentera