Skall jag vara uppriktig så är jag evigt tacksam för att få stå här med min långa näsa. Lite upprörd förstås, över att det inte blev som jag planerat. Att jag idag, när jag fyller 62 år, inte tar min lilla packning och flyttar till Toscana. Men jag står här, jag står här med min långa näsa, och har än så länge inte blivit smittad. 
 
 
 
 
Jag är glad för att så här långt inte ha fått det elaka virus som har vänt upp och ner på en hel värld. 
Jag är glad för att de jag månar om i min omedelbara närhet klarar sig bra. Jag är glad för att det vaccin man nu begrundade en stund (AZ) är på spåret igen. Jag blir glad den dag jag erbjuds ett vaccin. 
 
För visst får man ändå vara glad? Trots allt det eländiga? Det finns fortfarande vardagliga saker som vi skall vara glada och tacksamma för. 
 
 
 
 
För någon vecka sedan var jag lite ur form och undrade lite. Jag har flyttat in till stan, Lund, och måste erkänna att jag inte riktigt trivs. Lägenheten är precis som jag önskar, goda unga grannar och ett härligt kvarter, men att bo i stan (?) det är inte för mig menat. 
 
Nu står mitt hopp till vaccineringen och att vår värld kan mästra det virus som hela tiden byter skepnad och lurar oss. 
 
 
 
 
För mig är det avgörande att ha drömmar (planer) för livet och framtiden, även om framtiden har krympt vid 62 år så finns den ändå där som ett oskrivet blad. Jag ger mig inte och så fort pandemin ligger under stram tygel (utan eftergift) då går min kossa söderut. Jag säljer då lägenheten och tar ut min pension.
 
Jag vill gärna arbeta ideellt på gård eller verksamhet i Italien (Toscana) eller södra Frankrike. Jag får ju min pension och klarar mig bra, det viktigaste är att jag kan fortsätta att arbeta. Gärna med trädgård, byggnadsvård eller varför inte andra omsorgsuppgifter? 
 
Jag ser och följer ett par produktiva och härliga familjer i Frankrike och Italien, och så snart det blir möjligt kommer jag att söka mig ett oavlönat arbete. Det borde jag nog lyckas med, med min breda erfarenhet och kunskap, att få ett oavlönat arbete. Mitt mål är att få ett sammanhang där jag kan arbeta och göra av med min energi.
 
Vem vet (?) om Linnea på Fattoria Voltrona behöver hjälp? Tyvärr så har hon här under våren sålt av sina verksamhetshästar och avslutat verksamheten på den fina gården strax utanför San Gimignano. Men gården finns kvar och jag hoppas på ett besök till hösten, med husbilen då med tanke på pandemin. 
 
Ni som ändå vill resa, nyvaccinerade och försiktiga, besök Fattoria Voltrona strax utanför San Gimignano i Toscana. Det är så underbart fint där!  Ett av ställena där jag kommer att söka ett oavlönat arbete, tänk att arbeta i bruket där? Kanske ta hand om de hästar om finns kvar? 
 
 
 
 
Besök deras hemsida www.voltrona.com 
 
Läs gärna min artikel i tidningen Islandshästen från 2017, där berättar jag om den verksamhet som nu nyligen har avslutats på gården. Jag har haft kontakt med Linnea och de flesta hästarna är sålda till gäster som faktiskt varit på gården och ridit, en stor tröst. 
 
Idag fyller jag 62 år och det blir pannkakstårta och ett försiktigt kalas med Axel, Ida Fia, Siri och Signe. 
 
Det är vårdagjämning idag - vilken lycka! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej