Har jag berättat? Att en egen häst alltid stod högst upp på min önskelista när jag var liten? Vi bodde då i en tvårumslägenhet på Sofiaparken i Lund och det gick inte att ha en häst på balkongen. 
 
Detta inlägg är inspirerat av sommarprataren Lisen Bratt Fredricson
 
 
 
 Krummi och Hrappur i södra hagen på Trillabakka Gård www.trillabakka.se 
 
Min far Stig låg på K1 i Stockholm när han var ung och lärde sig mycket om hästar och ridning, min mor Hjördis däremot var paniskt rädd för dem. Det skulle aldrig komma på tal att jag fick rida på Lunds Civila Ryttarförening, aldrig. 
 
Sofiaparken ligger ett stenkast från LCR och jag smög dit upp så fort jag kunde. Jag mockade och gjorde iordning hästar till lektionerna, ibland fick jag rida om det kommit ett återbud och hästen var iordning.
 
Annars satt jag mest i läktaren och drömde. Jag blev avslöjad när jag och min mor stötte på en kompis på bussen, hon frågade nämligen "Kommer du till stallet idag Helene?"
 
En egen stenhäst fick jag ordna i sommarstugan och min mor/eller far tog en bild på mig, visst ser jag lycklig ut? Kan jag ha varit 8/9/10 år? 
 
 
 Jag och min stenhäst i sommarstugan, Oxaholm (smeknamn Oxudden). 
 
Hästarna kom in i vårt liv tack vare Anders kusin Helena från Småland som gav oss en liten shetlandsponny, Hedvig, när vi flyttat in på Ola Hans Gård, strax utanför Lund
 
Vilken lycka! Nu fanns det hästar på gården, höns, får och ett par stallkatter. Snabbt fick vi ju ordna med en kamrat till Hedvig och ponnyn Diana kom in i bilden. 
 
Jag gjorde förra året ett inlägg om vårt liv med hästarna! Där berättar jag mer. 
 
 
 Krummi på Trillabakka Gård
 
Som Lisen Bratt Fredricson berättar så används hästen framgångsrikt i terapi och jag förstår varför. 
Jag har själv fått glädje av att ha hästen närma mig, jag blev utbränd och fick panikångest under något år när jag arbetade för hårt och vi samtidigt renoverade Ola Hans Gård. När jag stod på ICA i kö fick jag hjärtklappning, jag vågade inte gå på teater och undvek möten i större sammanhang. Jag behövde öppna en dörr eller ett fönster, ett slags flyktbeteende, precis som hästens. 
 
Tack vare en förstående omgivning klarade det sig bra, men framförallt tack vare min islandshäst Mósi som jag köpte hösten 2000. Jag kastade min klocka och försökte skärpa mig. Jag är gärna en person som fixar och donar och säger "det ordnar jag, inga problem". 
 
 
 Jag på Mósi, Ida Fia på Huld 
 
Med Mósi fick jag en ny erfarenhet på hur livet kan se ut, att vara närvarande och inte stressa vidare. Tiden stannar på något vis. Jag vet att natur och djur sänker min puls och mitt tempo. Nu med åldern blir det än bättre, man blir duktigare på att säga "nej" och på att prioritera och se helheten. 
 
Allt detta fick jag göra tillsammans med döttrarna Ida Fia och Klara Mimi som båda växte upp till skickliga ryttare.
 
Vetenskapen visar att de kvinnor som har arbetat/arbetar med hästar också passar väl för uppdrag i ledande positioner. De är anvarsfulla, empatiska och har en känsla för gott ledarskap. 
 
Varje morgon måste du gå upp tidigt, i ur och skur. Du har ett praktiskt ansvar för vård och skötsel av hästen. Sen kommer det roliga; du gör en planering för ridning och träning, du träffar andra med samma intressen och allt detta tillsammans genererar ny energi. Hoppsan, det allra viktigaste höll jag på att glömma och det är samtalen och kommunikationen med hästen! Oj vad man lär sig av detta. 
 
Att förstå, att anstränga sig - man talar ju inte samma språk som hästen. 
 
 
 
 
Det ser jag tydligare nu efter ett halvår som stadsbo som nästan tagit kål på mig. 
 
Nu har vi valt att inte köpa egen gård igen för att värna om ett visst mått av frihet och skulle det bli en ny islandshäst (?) då finns det fina gårdar att hyra in sig på i de nya hemtrakterna.